I nattens tystnad talar

Fyra akter, i tretakt



Dörren till tomheten

I
Hon öppnade dörren
därutanför tomhet
en tystnad föll
som asklöven
efter första
frostnatten

ett och ett
med ett nästan
ljudlöst knäpp

föll mot Ingentinget
som fångade dem
I en jämn bädd
av askens första löv
som nu bäddat för
den tysta döden.

Hon stängde dörren
därinnanför bara tystnad
som efter repliken som
föll platt till marken

eller efter sorgebudet
då det inte längre
fanns något ord
som kunde sägas.



II
Hon stängde dörren
till sitt eget hjärta
den siste hade vandrat
in genom den dörren

nu behövdes
ingen dörr

bara ett fönster
ut mot vyn

som bara såg ögonen
som speglade sig
i froststjärnan

som bredde ut sig
mot den svarta
bakgrunden
av tomhet.



III
Hon vände ryggen till
ville inte kännas vid
en dörr som ingen
längre kunde öppna.



IV
Hon kände inte igen
ögonen

som speglade sig
mot mörkret.



V
Den svarta natten
ekade av sin egen
tystnad.



VI
Inte ens ljudet av minnet
hade någonting
att säga.



VII
I rummet utan dörr
kom ingen in
och ingen ville längre
gå ut.





Oceaner av tid

Han vände sig
som i sin grav
mullen gav efter

det knakade
om etuiet
som omslöt
det liv
som ingen
längre levde

han försökte ropa
men bara en tår
föll ned i mullen

minnet försökte
fånga den tåren
och nästa

och trä upp dem
på en tunn tråd
av importerat silke

med tråden
skar upp tårarna
gjorde små skålar
av halvorna

blev till oceaner
ingen seglade
längre på dem

bruset av vågor
ekade i den
tystnaden.




Kärleken

Av den kärleken
som ingen längre mindes
återstod bara en sten

av röd granit
med en knivsudd
av kvarts
på snedden

och under lavarna
hade kunnat läsas
det enda
fattiga
ordet:

TACK.



Att minnas

Ett barn skrapade
undan den grågröna laven

läste ordet

mindes
att någon lärt honom det

att läsa, att skrapa,
att tacka.

Mindes. Att något,
kanske några

var upphovet

till honom. Och
till tack.

Såg att graniten
blinkade till honom

barnet reste sig,
sa tack

och gick.