Naveln

I min två senaste böcker, märker jag nu, har naveln en central metaforisk betydelse.
Jerusalem som världens navel, skildrad av profeten. Jag skriver:

Jerusalem, sa profeten, är världens navel (Hes 38:12). Ännu syns hålet efter det kors som hade förutsättningar att därefter berätta en helt annan historia. Ett ärr efter en förlorad dröm. En bortlupen mening. Ett sorgfälligt läkt sår efter den tro som verkligen kunde ha fått oss att minnas livet – som det var tänkt att vara, som är Bibelns samlade berättelsers berättelse: Om den nya människan. Judendom, Kristendom och Islam har alla gruveligen misslyckats med att leva i, förmedla och bygga den berättelse som kan förvandla världen. Snarare har de, varförsig och tillsammans, fört oss längre bort från detta mänskliga och gudomliga möte.
Ur boken Jerusalem – berättelsen om lojalitet


I den senaste boken – Vi jordlingar längs Sidenvägen, beskriver jag naveln som symbol både för vår gemenskap, och vår ensamhet:

Människans utvecklande livsresa sker i en delikat balansgång mellan det egna – det individuella, och det gemensamma – det kollektiva. Ensamhet och gemensamhet är människans två grundtillstånd. Proportionerna är både olika och oregelbundna, och de förändras över tid. Men vi är alla födda ur gemenskapens mest intima stund, där två människor rent bokstavligt smälter samman till en enda gemensam kropp. Och genom samma kanal bjöds vi, var och en, in i världen och blev till som individer. Naveln är den vackra symbol som hela tiden påminner oss om vårt gemensamma ursprung. Detta är den ultimata, men ändå vardagliga, bilden, av vad det är att bli människa – bakad i kärlekens innersta rum, sedan avnavlad för en resa på egen hand, i den mänskliga spegelsalen, där vi blir till i mötet och samspelet med andra, var och en på sin egen unika resa.
Ur boken Vi jordlingar längs Sidenvägen


Människan, och hennes liv, är ju verkligen utspänt mellan dessa två tillstånd: Ensamhet och Gemenskap.