Avmytologisering
Rudolf Bultmann är en teolog som i början och mitten av 1900-talet fick fart på den teologiska diskussionen. På många sätt märks ännu hans påverkan. Men jag tror vi måste ta upp hans gamla verktyg och gräva vidare, gräva djupare. Han menar att...
...berättelserna om Jesus i Nya testamentet [är] inbäddade i en förvetenskaplig mytologisk förpackning som stöter bort den moderna människan. Den mytologiska föreställningsvärlden kan betraktas som en trevåningskonstruktion med himmel, jord och underjord och befolkas av mystiska varelser som änglar och demoner som påverkar historien. Till det kommer frågan om hur man kan se på att det sker underverk. Bultmanns arbete innebar att klä av det evangeliska budskapet just denna mytologiska förpackning och återge evangeliets innersta sanning, dess så kallade kerygma.Bultmann var inte ute efter att plocka bort alla skandalon (det begrepp han använder för det som strider mot naturen och människans plan för sitt liv) från evangelierna och göra tron acceptabel och utan anstöt och förargelse, ty tron är framförallt brytningen med den gamla livsplanen. Teologins enda uppgift är att visa vad den kristna tron är – om man tror eller inte är ett personligt ställningstagande. Målet är att avlägsna de mytologiska hinder som inte är kerygma (kärnberättelsen om Jesus).
Jag känner mig väl befryndad med Bultmanns avmytologisering, även om den har tolkats mycket kritiskt. Det han kallar förvetenskapligt ligger som en hämsko över en friskare omläsning i vad som är kärnan i tron. Och det är med denna utgångspunkt vi nu åter kan läsa bibelns berättelser och förmedlade kunskap, och låta den tala in i vår mänsklighet och vår tid. Tron tar oss inte bort från realiteterna, men leder oss in i dem. GUD är inte utanför tiden, men är verksam i tiden, med oss som sina medarbetare. Kerygma – den apostoliska proklamationen om frälsningen genom Jesus Kristus – är vårt ändamål. Hur kan den förkunnelsen möta den nutida människan?
...
I kärnan av de stora begrepp vi rört oss med: Jerusalem, Templet och Förbundet, befinner sig den stora frågan om vad det är att vara människa, och vad relationen till andra och med GUD verkligen betyder för oss. De yttre gestaltningarna och de ytliga formerna suger vår blick till sig. Vårt sinne riskerar att ockuperas av de detaljer som har en rik berättelse och en konkretion som vi kan förhålla oss till, älska eller skjuta ifrån oss. Där kan vi lägga an kulsprutan och visa vårt mod. Eller energiskt gräva i gruset och fånga en skärva av det förgångna, som för att bevisa vår tes. Men metaforen kan inte försvaras med varesig vapen eller arkeologins borste. Den kan nog bara mötas i våra inre bilder.
Vad händer då himlen snuddar vid jorden? Kanske upptas åter vårt intresse av GUDs hand, som flyttar om de mänskliga pjäserna. Men fokus ligger inte först i det parterna presterar, men i det parterna är; varförsig; enskilt; och tillsammans. Vår tro på GUD, eller GUDs tro på oss, uttrycks inte genom vad vi gör, men i det vi är. Och att i detta varande bli den nya existensen trogen. Det nya livet faller också ut i handling, men inte främst för att göra den andra parten nöjd, utan för att det är relationens språk eller dess gestaltning. Vi liknar GUD för att GUD bor med oss i relation. Detta är den yppersta beskrivningen, eller manifestationen, av vår ömsesidiga lojalitet.
...
Den är i grunden inte baserad på vad GUD gör för oss, eller beroende av vad vi presterar. Den är snarare det innehåll som vi delar. Möjligen är detta en något vidgad bild av det teologerna kallar kerygma, essensen av vad det är att vara, människa, som vi lär oss av det genom att vandra med GUD i Jesus Kristus. Lojala mot själva varandet. Tron är inte helighetens produktion. Den är den tunna tråd av existens som gör oss levande, eller som Paulus skriver i Galaterbrevet: Nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig.
Ur boken Jerusalem – berättelsen om lojalitet, Sahlberg 2016, s 120 ff. Fettext bara här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar