Jag har aldrig lagt några pengar i pappmuggen

Det beror på att jag inte tror på själva affärsidén. Jag satsar inte heller på hästar, eller köper lotter, eller spelar poker. Jag tror inte på affärsidén. Jag har inte besökt prostituerade. Jag tror inte på den affärsidén heller. Jag har inga aktier. Inte heller börsen tror jag särskilt mycket på. Pengar, hus eller potatis är medel som ska användas och delas. Inte sparas. De ska skötas, men de gör bara nytta då de används, och delas. Jag tror på försäkringar, det är ett kollektivt omskötande av privat egendom. Och jag tror mycket på skatter, det stora kollektivet tar gemensamt ansvar för alla, över tid och rum. Det är en utmärkt gammal stamkultur – vi tar hand om varandra. Och andra bor inte längre bara inom en nations gränser.

Jag känner mig inte särskilt ond då jag passerar tiggarna med ett vänligt leende men utan slant. Jag känner mig inte särskilt ondskefull när jag inte lägger pengar i kollekthåven heller. Och inte känner jag mig särskilt god när jag lägger en femhundralapp. Tror jag på affärsidén gör det inget alls att dela med mig av det jag råkar ha. Jag tror inte heller att det är en investering på mitt rättfärdighetskonto. Jag tror nämligen inte det funkar så. Inte heller tror jag på den märkliga tesen att om jag nu hjälper någon får jag igen det en annan gång, som i ett gigantiskt läggspel av hjälp och självhjälp. Kan jag göra något gör jag det. Kan jag inte gör jag inte det.

När jag i Opinion Lives program om tiggeriförbud hör min gamla, lätt fåniga, riksdagskollega Cecilia Magnusson säga att romerna bör åka hem för att ta del av EUs stöd till utbildning, jobb och bostad hör ju alla att det är ett tomt tramsargument. Alla som känner det systematiska förtrycket av romer vet ju att uppförsbacken till ett rimligt liv för dessa grupper ännu är gigantisk. Lika irriterad blir jag över argumentet att tiggarna stör gatubilden. Anblicken av en medmänniska får aldrig anses störa gatubilden. Hennes liv är en del av mitt, och mitt en del av hennes.

Jag har gett pengar till några tiggare. Men aldrig några mynt i en pappmugg. Jag har gett någon eller några hundralappar i handen på några av dem. Jag tror på affärsidén om solidaritet och att mina resurser inte främst är mina, att skydda, men våra att dela. Jag förvaltar en liten del av jordliga resurser, som jag förvaltar mitt liv, mitt bland alla andras liv i Det Stora Livet. Girighet är mycket farligare än tiggeri. För vi tar ingenting med oss när vi går – det finns inga fickor i svepningen.

Den ojämlika fördelningen och fattigdomen utmanar varje samhälle, på hela vår gemensamma jord. Hunger möts på ett personligt plan med fattigdom bara på ett strukturellt. Pappmuggar blir aldrig ett program "for change". De flesta fattiga, och de allra fattigaste, tigger inte utanför min ICAbutik.

Tiggare, eller uttryckt med den tragikomiska omskrivningen: Fattiga EUmigranter, sätter fingret i magen på oss. De synliggör vår (relativa) rikedom. De ställer Livets Stora Fråga till oss när vi passerar in i Varuhuset, Livsmedelsaffären eller Systemet: Är du min nästa? Är du min bror?

Något borde jag göra. Men jag tror inte på tiggeriet som affärsidé. Det löser inga långsiktiga problem, knappast ens de kortsiktiga. Jag tror inte heller på kalkylen: Lämna sina hem – om än ruffiga, med sina familjer – om än fattiga, och resa genom halva Europa, bo i undermåliga bostäder under tre månader, och sitta skammade utanför en butik – som manifesterar den avlägsna rikedomen och kontrasten.

Den stora nyttan de gör är att påminna oss, när vi glömmer, att världen är stor. Och att vi är varandras nästa. Jesus sa, lite kryptiskt: De fattiga har ni alltid ibland er. Att hindra tiggarna att komma – att finnas – löser inga problem. Det är inte heller en lösning att lägga en tia i deras mugg.

Så vad gör vi? Jag vet inte, men skickade just lite pengar till en organisation. (http://hjartatillhjarta.se – SWISH 123 196 33 47). Det finns många som gör en insats. Politiskt vet vi att den verkligt förändrande kraften tar tag när människor organiserar sig för att skapa varaktig förändring, som bryter onda system. Vi själva måste göras medvetna om att våra privilegierade liv är ett lån. Det är ingen naturlag som gör att inte vi tigger. Ytterst är vår rikedom de fattigas fattigdom.

Jag känner mig inte ond när jag inte ger. Och inte god när jag ger.