... Hon som med sin konst har format allt

Predikan, Tacksägelsedagen, Centrumkyrkan den 8 oktober

IDAG ÄR DET DAGEN VI TACKAR

"allt lärde jag känna,
det dolda och det synliga,
ty jag fick undervisning av visheten,
hon som med sin konst har format allt." Salomos vishet

INLEDNING
I glipan mellan Gamla och Nya testamentet börjar vi höra en ny ton. Den gamla, auktoritära tonen om Krigets GUD, Israels GUD, Hämndens GUD... presenteras nu i mer nyanserade former. Visheten blir ett begrepp för GUD, det är som om GUD flyttar närmare folket. Men inte förrän med Jesus får GUD ett personligt uttryck, ett ansikte – som inte bara välsignar eller förbannar, men griper allt djupare in i människors vardag. Sett i efterhand är det en Reformation före Reformationen: Ett Jesusbudskap före Jesus. Lite snarlikt det såg ut inför Reformationen i 1500-talets Europa.

Erasmus av Rotterdam försökte som fri forskare driva den påvliga katolska kyrkan tillbaka in i en djupare fromhet, i avlatsbrevens och maktuttryckens tid. Luther och Erasmus stod nära varandra idémässigt, men medan Luther vill reformera genom uppror och uppbrott nöjde sig Erasmus med reformer och dialog. Det kom därför mer att bli politiken som skiljde de båda samtida åt, än själva innehållet. Erasmus, om han fått hållas, kanske hade lyckats med reformerna, men med Luthers mer militanta strategi låstes väl snarare det katolska fast vid sina traditioner, och en skarp brytning mellan de två blev ett faktum på 1530-talet.

Kanske finns där alltså en parallell till judendomens renovering då kristentron presenterades och konflikten mellan kyrkan och rabbinerna blev tydlig under de första århundradena i vår tideräkning.

1. VISHETEN ÄR VÅR UTMANING

Bibelboken Salomos vishet är en sen gammaltestamentlig text, som först år 2000 blev en del av vår protestantiska bibel. Den skrevs, eller samlades och redigerades, troligen under det sista århundradet före Kristus, i Egypten. Den grekiska vishetsläran blir synlig men gifts ihop med en gammal judisk tradition. Kunskapen, eller visheten, liksom livet spirade ur GUDs hand. Utan GUD är vi inget, i GUD har vi tillgång till allt, eller som Paulus sedan uttrycker det: "Det är i GUD vi lever, rör oss och finns till."

Sanningen, visheten, kärleken, och sedan användningen av ordet tro, är på sätt och vis synonymer till varandra. De tar sin utgångspunkt i hur vi uppfattar GUD. Inte bara som en utomjordisk makt, utan i en mer instrumentell förståelse: GUD verkar i oss och ibland oss. GUD må måhända vara avlägsen och suverän, eller allsmäktig, men GUDs verk är nära oss, verkar i oss och med oss. Detta ger oss anledning att tänka efter, eller filosofera.

Filosofi betyder nämligen just kärlek till vishet. Kärleken, Eros, är enligt Platons dialog Gästabudet en längtan efter det som man inte redan har. GUD filosoferar inte, för GUD är vis. Inte heller dåren filosoferar, för han är nöjd med sin begränsning. Bara den som är medveten om sin brist och som därmed i sin längtan föreställt sig det fulländade, hyser kärlek till visheten.

Vishet är ett viktigt begrepp också i bibeln (hebr. chákmáh, grek. sofía). I Gamla testamentet tillskrivs kung Salomo yttranden om visheten: ”Hon (Visheten) blev mig kär; jag valde henne i min ungdom och strävade efter att göra henne till min brud. Jag greps av åtrå efter hennes skönhet” (Vish 8:2). ”Vin och musik ger glädje åt hjärtat men bättre än båda är kärlek till visheten” (Syr 40:20). Vishetslitteraturen i bibeln är en speciell genre. Hit räknas framför allt Ordspråksboken, Predikaren, Job, Jesus Syraks vishet och Salomos vishet. Denna typ av vishetslitteratur är i hög grad gemensam för Israel och andra kulturländer i den dåtida Orienten. Gemensamt är till exempel att visheten har två ansikten: Å ena sidan är den en mänsklig förmåga eller kompetens att sträva efter, å andra sidan är den uteslutande GUDs eller gudarnas egendom, som bevakas väl av dessa och tilldelas människorna som en nådegåva.

Hur beskrivs då visheten i bibeln?
Den leder människorna till ett gott omdöme.
Den lär dem att känna världens ordning, nämligen det som är gott och det som inte är gott, vad människan skall och inte skall.
Hon är ”kunskap” (gnôsis) och ”insikt” (sýnesis) eller att söka efter förståelse. ”Att äga vishet är dyrbarare än guld” (Ords 3:14).
Den är visserligen skapad, men detta skedde före all tid (Ords 8:22).
”Hon är ett utflöde från GUDs makt, hon strömmar kristallklar fram ur allhärskarens härlighet” (Vish 7:25).
”Hon är ett återsken av det eviga ljuset, en klar spegling av GUDs verksamhet och en avbild av GUDs godhet” (Vish 7:26). ”Herren skapade mig som det första, som begynnelsen av sitt verk [...] När GUD spände upp himlen var jag där [...] Jag var GUDs glädje dag efter dag” (Ords 8:22–30).
Bara om människorna har del i visheten finner de det rätta förhållandet till GUD: ”Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är insikt” (Ords 9:10), och genom henne finner människan rätt förhållande till sig själv och till sina medmänniskor.
Genom henne kommer dygderna till människan: klokhet, rättfärdighet, måttlighet, tapperhet. Människan måste alltid sträva efter henne.
Den som söker henne finner henne också (Ords 8:17). Ja, den som söker och slutligen finner henne upptäcker att hon redan har kommit till henne och väntat på henne. ”Den som söker henne om morgonen får kort väg, ty han finner henne sittande vid husets port” (Vish 6:14).
Människan måste be om visheten. Det påminner henne om att visheten ursprungligen är GUDs egendom och överlägsen människorna. För att göra det tydligt och fördriva all förmätenhet lyder profetens budskap: ”Mina tankar är inte era tankar.”
”Visheten berömmer sig inte av sin vishet.” ”Ve, dem som är visa i sina egna ögon.” ”Din vishet och ditt vetande har bedragit dig så att du tänker i ditt hjärta: Jag och i övrigt intet mer.”
Sann vishet låter sig ifrågasättas av GUDs vishet.

2. VISHETEN ÄR VÄGEN, MEN INTE MÅLET

I Nya testamentet tas detta profetiska drag upp och förstärks av Paulus. ”Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna” (1 Kor 1:19; Jes 29:14). En GUD som så radikalt ställer sig på Livets och det godas sida att GUD tar dess öde på sig, låter sig besegras av människornas synder och är beredd att bära deras bördor och ta på sig deras vanmakt, och utgör därmed en förargelse för dem som förväntar sig under och en GUD som visar sig i sin makt. För de bildade grekerna framstår föreställningen om det högstas och det skönastes förnedring som en veritabel ”dårskap” (1 Kor 1:23). Men att känna igen ”GUDs kraft och vishet” (1 Kor 1:24) i detta ”nedstigande” är en insikt som måste komma ifrån GUD själv. Man måste tro GUD om denna yttersta kärleksgärning. Detta är ”GUDs hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av GUD var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre. Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det som GUD har berett åt dem som älskar honom” (1 Kor 2:7–9). Likaså ber aposteln i Kolosserbrevet: ”att ni skall fyllas av kunskap om GUDs vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren” (Kol 1:9). Ty ”i GUD finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda” (Kol 2:3). Visheten tillfogas på så sätt en ny, bredare horisont som gör henne ännu mera förenad med denna vishet, till insikt och därmed ännu mera kommunikabel. Ty bara där viljan till sanning finns, kan visheten meddela sig, som ”kunskapens kunskap”.

3. VISHETEN OCH SKÖNHETEN ÄR GIFTA

Människans öga speglar själen, den brunn som också speglar hennes kunskap, medvetande, samt bildning och intuition. Samtidigt är ögat hennes fönster mot världen. Vår historia berättar om hur människan tidigt gestaltade sina bilder av estetiska värden. Små statyetter och klippmålningar, liksom ristningar, är bevarade från människans barndom. Språket i sig används också som en gränsöverskridande konstart, som ett skarpt verktyg: Tillvaron beskrivs, eller kommer till, genom ordets skärpa. Orden är också penseln som målar det synliga och det översinnliga. Orden berättar, besjunger och diktar om historia och fantasi, ja, bygger rent av en egen värld. Om människans tidiga skapande var en ren skönhetsdyrkan eller om det också hade inslag av tillbedjan eller magi kan vi inte veta säkert. Musik, sång och dans spelar också i detta mellanrum. Estetiken är ett gränsland mellan det synliga och det osynliga, mellan det medvetna och det omedvetna, mellan det kroppsliga/materiella och det andliga/kroppslösa.

Skörhet och skönhet är språkligt nära. Och där ligger mycket av livets hemlighet, det är både skört och skönt. Skönheten väcker vår förundran och glädje. Det finns en resonans i vårt inre som tilltalas av det vackra, som en nyckel som passar i vårt inre lås. Skönheten är opartisk och frikostig. Den talar till oss på en annan nivå än moralen eller intellektet förmår. Den vädjar till det bästa i oss. Skönheten frammanar generositet, och sätter oss därmed i ett sammanhang, där vi känner att vi har en hemvist. Skönheten kommunicerar också med vår nyfikenhet, den lockar oss in i nya landskap. Samtidigt är den ödmjuk och anspråkslös och är inte förutbestämd. Den lär oss kalibrera variationer och lockar fram förvandling, inte minst genom att den behöver självständighet och bereder rum för vår frihet. Samtidigt väcker den vår vördnad och inger respekt. Detta är sköna nycklar in i vår andlighet, just detta som kanske är vårt verkligt mänskliga särdrag – att spegla GUD, som den yttersta drömmen, det stora idealet.

AVSLUTNING
När Bibeln talar om Skapelsen gör den inte det i dagens vetenskapliga mening. Berättelsen om hur Skapelsen rinner upp ur GUDs avsikt vill inte främst, kanske inte alls, ge oss en teknisk beskrivning av hur allt kom till. När Bibeln talar om Skapelsen görs det oftast som en beskrivning av helheten, av allt som finns. Om riktningen: Till vad finns allt detta som finns? Av egypterna lärde man sig att GUD, eller Solen, manifesterades av farao. Av folken i Mesopotamien lärde man att människorna var gudarnas slavar. Inga av dessa synsätt passade ihop med judisk eller senare kristen tro. Man trodde snarare att alla människor bar en bild av GUD i sig. Inte bara Farao, och människan var alls inga slavar. Man levde med GUD som riktlinje och som mått. Detta är Bibelns stora berättelse. Ofta har vi reducerat den till teknik, trossatser, fromhet eller skenbar moral.

Våra föräldrar är orsaken till vår existens, men ingen skulle väl påstå att det var de som skapade oss. Vi är ju formade av Livet självt. Samtidigt som vi bär särdrag från våra föräldrar – vi bär deras bild i oss. Men vi är något helt eget, något unikt. Vår tacksägelse bör idag rikta oss till detta Livets upphov. Inflätade i den stora mänskliga väven. Där våra livs syfte är att spegla vårt unika ursprung: Människor sm bär bilden av GUD i oss. I våra gener, i vårt syfte och allt som gör oss till människor, på väg till vår bestämning.

"allt lärde jag känna, det dolda och det synliga, ty jag fick undervisning av visheten, hon som med sin konst har format allt."