Tacksägelsedagen 2018: Centrumkyrkan och Ekenkyrkan
Vad är kärnan?
Vi frågar oss ibland vad GUDs vilja är. Jag tror inte det beror på att vi inte vet. Snarare att vi inte är riktigt nöjda med svaret. Vi vill testa en gång till. Men, nej. Svaret är hela tiden detsamma. GUD vill kärlek och nåd. När Jesus kivades med fariséerna återvänder han gång på gång till kärnan. Tydligast i Matt 23:23. Kärnan i lagen är rättvisa, barmhärtighet och trohet. Eller i orden: älska din nästa som dig själv. Allt annat är uttydningar, sa redan de gamla fariseiskt lärde.
Så. Varför tvekar vi om GUDs vilja? Jo, den är jobbig. Helt enkelt så. Det måste finnas ett lättare sätt.
Det är nu detta vi möter i några av dagens texter. Tillvaron inordnas under denna gudomliga viljeyttring. Jesus undrar varför bara en kom tillbaka och tackade. Jo, de nio var upptagna av sitt. Som vi är. En, en samarier av alla, kom tillbaks med sitt tack. Tack är kärlekens ord, vi höjer oss ur vår egen avgrund och ser vårt veroende av andra. Att vi hör ihop med andra. Tack är kittet i vår samhälleliga gemenskap. Vi kan inte säga tack utan att se en annan människa i ögonen. Ibland räcker det med att se en annan människa i ögonen. Vi har, om så bara för en kort stund, bekräftat att vi hör ihop. Vi är beroende av varandra.
Tydligast blir det i dagens epistel. Läs 1 Thess 5:16-24
Gör det goda. Fly det onda. Det är GUDs vilja. Kortare kan det inte sägas. Och Paulus säger det igen i Romarbrevet 12. Och det är varje gång ett citat från Psalm 37:27. Det är inget nytt. John Wesley använde det. Det är mänskligt ursprungligt. Det är GUDs märke.
Gör det goda.
Fly det onda.
söndag 14 oktober 2018
söndag 7 oktober 2018
Visa mig ditt liv så ska jag berätta om din GUD
Jag predikar på den vackra ön idag. Och ska utmana om vår gudsbild.
STYRSÖ 7 okt 2018 Vart går gudsbilden med oss?
I GUD – återkomsten
Joel Halldorf har skrivit boken GUD - återkomsten. Han har rätt i att det talas mer om GUD idag, att religionen blivit mera synlig. Men vilken gudsbild är det i så fall som återkommer? Och har han rätt i frågan om religionens goda roll? Och är vi nu i en postsekulär tid? Är kristentron i takt med tiden. Carl Rudbeck recenserar i Expressen Halldorfs bok:
"Författaren ger en nästan genomgående solig och ljus bild av religionen där han hyvlar bort det mesta som skaver. Det som för många är kärnan i religionen, nämligen det övernaturliga, det transcendenta, det som står bortom förnuft och vetenskap, får en underordnad plats.
Tanken att religionen ska, om vi har förtjänat det eller om vi har tur, leda till frälsning och det eviga livet nämns knappast. En religion utan hinsidesperspektivet kan inte bli mycket annat än ett slags feel good-lära. Men historiskt, från Augustinus till Kierkegaard, hur kristendomen ofta varit det motsatta, en feel bad-lära där de troende bävar inför den Allsmäktige."
Jag tror inte det är en särskilt bra recension. Men den väcker den viktiga frågan: Vilken GUD är det som är på återtåg, eller möjligen inte är på återtåg?
Anders Lundin gjorde ett uppmärksammat inlägg i frågan i programmet där amerikaner söker sina svenska rötter: Allt för Sverige. Låt oss se på det.
--- (vi tittar på ett klipp från veckans Allt för Sverige där Anders Lundin berättar i Alfta kyrka om vår sekularisering)
Det är en intressant beskrivning. Statistiken är dock inte helt entydig. Fler svenskar än 4% tror på GUD, eller ber, men kyrkorna är tomma. Ännu intressantare är de fromma amerikanernas reaktion. Se här!
--- (vi tittar på amerikanernas bestörtning, och sorg, över den svenska avkristningen)
Så. Två frågor tar vi med oss: Är GUD på gång igen? Och den viktigare – i så fall vilken GUD?
II Skapelse & GUD
22Har du varit vid förråden med snö,
har du sett förråden med hagel,
23som jag har sparat till nödens tid,
till krigets och drabbningens dag?
24På vilken väg strålar ljuset ut,
hur sprider sig östanvinden över jorden?
25Vem öppnar rännor för störtregnet
och bestämmer åskvädrets bana
26och låter det regna över folktomt land,
över öknen där ingen människa bor,
27så att öde trakter mättas med vatten
och gräset spirar ur den torra marken?
28Har regnet någon far?
Vem avlar daggens droppar?
29Ur vilket sköte kommer isen?
Vem föder himlens rimfrost?
30Vattnet döljs av stenhårt täcke,
djupets yta stelnar.
31Kan du knyta samman Sjustjärnorna
eller lossa Orions bälte?
32Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid,
leder du Stora Björn och hennes ungar?
33Förstår du himlens lagar,
får du dess ordning att gälla på jorden?
34Kan du ropa till molnen där uppe,
så att de svarar med floder av vatten?
35Kan du kalla ut blixtarna,
så att de svarar: ”Till din tjänst”?
36Vem lade ner vishet i det fördolda,
vem gav himlakropparna insikt?
37Vem håller i sin vishet räkning på molnen,
vem tömmer ut himlens läglar,
38när marken är hård som malm
och klumpad i kokor? Job 38:22-38
Job är en spännande bok. Job drabbas av katastrofen. Beror det på att Job straffas för att han är orättfärdig? Och hur ska vi förstå GUDs agerande? Hela första delen av boken är dialogen mellan Job och de sk vännerna, som anklagar Job, och försvarar GUD. I slutet låter författaren GUD själv tala, och det var ur detta gudstal vi tidigare läste. En slutsats vi kan dra av detta är att vi aldrig kan förstå GUD. Vi har liksom inte varit där:
Har regnet någon far?
Vem avlar daggens droppar?
Ur vilket sköte kommer isen?
Vem föder himlens rimfrost?
Vattnet döljs av stenhårt täcke,
djupets yta stelnar.
Kan du knyta samman Sjustjärnorna
eller lossa Orions bälte?
Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid,
leder du Stora Björn och hennes ungar?
Förstår du himlens lagar,
får du dess ordning att gälla på jorden?
Om det är denna bild av Skapelsens GUD som är på återtåg, hur går det ihop med det vetenskapen kan berätta? Räknar människan med att GUD är svaret på alla frågor? Ställer ens människan frågan till GUD? Gör vi? Är GUD lagerförman för hagelförrådet?
Jag brukar illustrera med Karl Oskar i Vilhelm Mobergs stora utvandrarepos. Han står där på den steniga smålandsåkern och ser hur missväxtens fattiga ax hånflinar åt honom, hustrun och barnen. Ett blixtnedslag bränner bort det lilla de samlat. Och Karl Oskar tar i en avgörande scen högaffeln och slänger några sista torra strån mot himlen och säger att om GUD nu tagit allt det andra kan GUD väl ta också dessa. Det är en dramatisk berättelse, och på många sätt monumental.
Men är den dagens bild? Är det rimligt att korsa blixten, branden och förstörelsen med GUD? Eller är den moderna guden mera förknippad med det goda? Och vad gör dessa olika bilder med oss? Visa mig din tro ska jag visa dig din gudsbild? Lyssna till din bön och beskriv sedan GUD.
Vi måste vara medvetna om att vi inte ens kan föreställa oss hur världsbilden såg ut vid den här tiden. Ptolomaios världsbild var inte uppfunnen. Det är ju den som kyrkan senare lyfter upp till dogm och gör livet svårt för Kopernikus och Gallileo ännu ca 1500 år senare.
Redan tidigare hade Aristoteles beskrivit världen
* Jorden är rund och är universums centrum
* Universum är indelat i ett stort antal sfärer eller cirklar som roterar kring jorden. På den yttersta sfären/cirkeln sitter stjärnorna fast
* Utanför alla sfärerna finns Gud
* All materia består av eld, luft, jord och vatten
Det fanns redan tidigt andra uppfattningar, som inte fick genomslag ännu på över tusen år: Det fanns samtidigt människor som inte trodde på den geocentriska världsbilden. Aristarchos är den man idag tror var först att föreslå en heliocentrisk världsbild, med solen i centrum. Aristarchos var en grekisk astronom och matematiker som levde c:a 300 f.Kr. Efter att ha studerat solen, månen och jorden beräknade han storleksförhållandena, och kom fram till att solen var mycket större än jorden. Det föreföll honom därför naturligt att tro på att månen kretsade runt jorden som i sin tur snurrade runt solen. Aristarchos idéer fick knappast något genomslag under hans levnadstid, men tros ha påverkat en annan forskare som trodde på en heliocentrisk världsbild, Nikolaus Kopernikus, som levde 17-1800 år senare.
På sätt och vis kan vi säga att Gamla testamentets världsbild bäst skildras av profeten Jeremia, då han talar om GUD som krukmakaren:
5Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. Jer 18:5-10
Det kanske är så det är. Men är det vad människor tror? Är det vad vi tror?
III Livet i GUD
22Paulus steg fram inför areopagen och sade: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. 23När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. 24Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. 25Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. 26Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. 27Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. 28Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet. 30En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. 31Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.” Apg 17:22-31
Nya testamentet saknar egentligen en naturvetenskaplig världsbild. Antingen för att den ansågs självklar – som Lukas beskriver den predikan Paulus höll i Aten – eller för att det inte var någon stor sak. Det är senare som världsbilden kom att bli central i kyrkans gudsbevis, och man väljer då det ptolemaiska världsbilden med rötter hos Aristoteles, den geocentriska världsbilden. När Jesus, några få gånger använder ord som Skapare eller Skapelse, handlar det nästan uteslutande om själva tidpunkten – alltings början. När Paulus skriver, också endast några få gånger, och använder begreppen är det för att definiera helheten: Allt skapat.
Därför blir det hos Paulus istället mer en fråga om att leva i GUD, eller i Kristus, som är hans favorituttryck. Och som Lukas återger i den version vi har i talet på areopagen: I GUD är det som vi lever, rör oss och är till.
Istället för att betrakta människan som det lilla barnet som ropar efter mors och fars insatser, vänder han på perspektivet och ställer frågan om vad vi är i GUD. Vilka bestämningar läggs fast i våra liv då vi går med GUD? Är det denna gudstro som gör att vi blir också något annat än biologiska varelser? Är detta vår verkliga skapelse – att vi bär GUDs bild i oss. Att vi sätter avtryck av GUDs bild omkring oss. Inte främst en GUD som jämnar marken, men ett liv i GUD som gör det möjligt att bestiga bergen.
Jag brukar ju illustrera med Bibelsällskapets provöversättning av Galaterbrevet. I vår nuvarande översättning, Bibel 2000, normeras en dimension av tro: I tro på Jesus Kristus. Provöversättningen använder istället uttrycket: I Jesu Kristi tro. En lika möjlig översättning, rent språkligt. Det är ungefär som skillnaden mellan tilltro och tillit. Fina begrepp, men med varsin riktning: I den första tar tro avstamp i vår tro; vårt antagande; i tilltron till Jesus. Den fokuserar lätt på vad vi tror om JK. Den andra tar sikte på Jesu tro, som vi går in under. Den berättar snarare om det sammanhang som tron är. Det är två olika uppsättningar av tro. Som två skilda världsbilder. Den ena är helt upptagen av vad vi tror. Den andra av vad vi är i Kristus.
Men, och det är där jag avslutar min predikan, Paulus behövde inte välja mellan det ena ELLER det andra. För honom var båda dimensionerna synliga – samtidigt!
Vi ska bli flerdimensionella troende. Tron är inte mest en fråga om våra uppfattningar (eller dogmer), men frågan om vårt liv. Syns GUD där? Då blir återkomsten av GUD en spännande "renässans". Annars mest en myt.
STYRSÖ 7 okt 2018 Vart går gudsbilden med oss?
I GUD – återkomsten
Joel Halldorf har skrivit boken GUD - återkomsten. Han har rätt i att det talas mer om GUD idag, att religionen blivit mera synlig. Men vilken gudsbild är det i så fall som återkommer? Och har han rätt i frågan om religionens goda roll? Och är vi nu i en postsekulär tid? Är kristentron i takt med tiden. Carl Rudbeck recenserar i Expressen Halldorfs bok:
"Författaren ger en nästan genomgående solig och ljus bild av religionen där han hyvlar bort det mesta som skaver. Det som för många är kärnan i religionen, nämligen det övernaturliga, det transcendenta, det som står bortom förnuft och vetenskap, får en underordnad plats.
Tanken att religionen ska, om vi har förtjänat det eller om vi har tur, leda till frälsning och det eviga livet nämns knappast. En religion utan hinsidesperspektivet kan inte bli mycket annat än ett slags feel good-lära. Men historiskt, från Augustinus till Kierkegaard, hur kristendomen ofta varit det motsatta, en feel bad-lära där de troende bävar inför den Allsmäktige."
Jag tror inte det är en särskilt bra recension. Men den väcker den viktiga frågan: Vilken GUD är det som är på återtåg, eller möjligen inte är på återtåg?
Anders Lundin gjorde ett uppmärksammat inlägg i frågan i programmet där amerikaner söker sina svenska rötter: Allt för Sverige. Låt oss se på det.
--- (vi tittar på ett klipp från veckans Allt för Sverige där Anders Lundin berättar i Alfta kyrka om vår sekularisering)
Det är en intressant beskrivning. Statistiken är dock inte helt entydig. Fler svenskar än 4% tror på GUD, eller ber, men kyrkorna är tomma. Ännu intressantare är de fromma amerikanernas reaktion. Se här!
--- (vi tittar på amerikanernas bestörtning, och sorg, över den svenska avkristningen)
Så. Två frågor tar vi med oss: Är GUD på gång igen? Och den viktigare – i så fall vilken GUD?
II Skapelse & GUD
22Har du varit vid förråden med snö,
har du sett förråden med hagel,
23som jag har sparat till nödens tid,
till krigets och drabbningens dag?
24På vilken väg strålar ljuset ut,
hur sprider sig östanvinden över jorden?
25Vem öppnar rännor för störtregnet
och bestämmer åskvädrets bana
26och låter det regna över folktomt land,
över öknen där ingen människa bor,
27så att öde trakter mättas med vatten
och gräset spirar ur den torra marken?
28Har regnet någon far?
Vem avlar daggens droppar?
29Ur vilket sköte kommer isen?
Vem föder himlens rimfrost?
30Vattnet döljs av stenhårt täcke,
djupets yta stelnar.
31Kan du knyta samman Sjustjärnorna
eller lossa Orions bälte?
32Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid,
leder du Stora Björn och hennes ungar?
33Förstår du himlens lagar,
får du dess ordning att gälla på jorden?
34Kan du ropa till molnen där uppe,
så att de svarar med floder av vatten?
35Kan du kalla ut blixtarna,
så att de svarar: ”Till din tjänst”?
36Vem lade ner vishet i det fördolda,
vem gav himlakropparna insikt?
37Vem håller i sin vishet räkning på molnen,
vem tömmer ut himlens läglar,
38när marken är hård som malm
och klumpad i kokor? Job 38:22-38
Job är en spännande bok. Job drabbas av katastrofen. Beror det på att Job straffas för att han är orättfärdig? Och hur ska vi förstå GUDs agerande? Hela första delen av boken är dialogen mellan Job och de sk vännerna, som anklagar Job, och försvarar GUD. I slutet låter författaren GUD själv tala, och det var ur detta gudstal vi tidigare läste. En slutsats vi kan dra av detta är att vi aldrig kan förstå GUD. Vi har liksom inte varit där:
Har regnet någon far?
Vem avlar daggens droppar?
Ur vilket sköte kommer isen?
Vem föder himlens rimfrost?
Vattnet döljs av stenhårt täcke,
djupets yta stelnar.
Kan du knyta samman Sjustjärnorna
eller lossa Orions bälte?
Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid,
leder du Stora Björn och hennes ungar?
Förstår du himlens lagar,
får du dess ordning att gälla på jorden?
Om det är denna bild av Skapelsens GUD som är på återtåg, hur går det ihop med det vetenskapen kan berätta? Räknar människan med att GUD är svaret på alla frågor? Ställer ens människan frågan till GUD? Gör vi? Är GUD lagerförman för hagelförrådet?
Jag brukar illustrera med Karl Oskar i Vilhelm Mobergs stora utvandrarepos. Han står där på den steniga smålandsåkern och ser hur missväxtens fattiga ax hånflinar åt honom, hustrun och barnen. Ett blixtnedslag bränner bort det lilla de samlat. Och Karl Oskar tar i en avgörande scen högaffeln och slänger några sista torra strån mot himlen och säger att om GUD nu tagit allt det andra kan GUD väl ta också dessa. Det är en dramatisk berättelse, och på många sätt monumental.
Men är den dagens bild? Är det rimligt att korsa blixten, branden och förstörelsen med GUD? Eller är den moderna guden mera förknippad med det goda? Och vad gör dessa olika bilder med oss? Visa mig din tro ska jag visa dig din gudsbild? Lyssna till din bön och beskriv sedan GUD.
Vi måste vara medvetna om att vi inte ens kan föreställa oss hur världsbilden såg ut vid den här tiden. Ptolomaios världsbild var inte uppfunnen. Det är ju den som kyrkan senare lyfter upp till dogm och gör livet svårt för Kopernikus och Gallileo ännu ca 1500 år senare.
Redan tidigare hade Aristoteles beskrivit världen
* Jorden är rund och är universums centrum
* Universum är indelat i ett stort antal sfärer eller cirklar som roterar kring jorden. På den yttersta sfären/cirkeln sitter stjärnorna fast
* Utanför alla sfärerna finns Gud
* All materia består av eld, luft, jord och vatten
Det fanns redan tidigt andra uppfattningar, som inte fick genomslag ännu på över tusen år: Det fanns samtidigt människor som inte trodde på den geocentriska världsbilden. Aristarchos är den man idag tror var först att föreslå en heliocentrisk världsbild, med solen i centrum. Aristarchos var en grekisk astronom och matematiker som levde c:a 300 f.Kr. Efter att ha studerat solen, månen och jorden beräknade han storleksförhållandena, och kom fram till att solen var mycket större än jorden. Det föreföll honom därför naturligt att tro på att månen kretsade runt jorden som i sin tur snurrade runt solen. Aristarchos idéer fick knappast något genomslag under hans levnadstid, men tros ha påverkat en annan forskare som trodde på en heliocentrisk världsbild, Nikolaus Kopernikus, som levde 17-1800 år senare.
På sätt och vis kan vi säga att Gamla testamentets världsbild bäst skildras av profeten Jeremia, då han talar om GUD som krukmakaren:
5Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. Jer 18:5-10
Det kanske är så det är. Men är det vad människor tror? Är det vad vi tror?
III Livet i GUD
22Paulus steg fram inför areopagen och sade: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. 23När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. 24Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. 25Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. 26Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. 27Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. 28Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet. 30En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. 31Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.” Apg 17:22-31
Nya testamentet saknar egentligen en naturvetenskaplig världsbild. Antingen för att den ansågs självklar – som Lukas beskriver den predikan Paulus höll i Aten – eller för att det inte var någon stor sak. Det är senare som världsbilden kom att bli central i kyrkans gudsbevis, och man väljer då det ptolemaiska världsbilden med rötter hos Aristoteles, den geocentriska världsbilden. När Jesus, några få gånger använder ord som Skapare eller Skapelse, handlar det nästan uteslutande om själva tidpunkten – alltings början. När Paulus skriver, också endast några få gånger, och använder begreppen är det för att definiera helheten: Allt skapat.
Därför blir det hos Paulus istället mer en fråga om att leva i GUD, eller i Kristus, som är hans favorituttryck. Och som Lukas återger i den version vi har i talet på areopagen: I GUD är det som vi lever, rör oss och är till.
Istället för att betrakta människan som det lilla barnet som ropar efter mors och fars insatser, vänder han på perspektivet och ställer frågan om vad vi är i GUD. Vilka bestämningar läggs fast i våra liv då vi går med GUD? Är det denna gudstro som gör att vi blir också något annat än biologiska varelser? Är detta vår verkliga skapelse – att vi bär GUDs bild i oss. Att vi sätter avtryck av GUDs bild omkring oss. Inte främst en GUD som jämnar marken, men ett liv i GUD som gör det möjligt att bestiga bergen.
Jag brukar ju illustrera med Bibelsällskapets provöversättning av Galaterbrevet. I vår nuvarande översättning, Bibel 2000, normeras en dimension av tro: I tro på Jesus Kristus. Provöversättningen använder istället uttrycket: I Jesu Kristi tro. En lika möjlig översättning, rent språkligt. Det är ungefär som skillnaden mellan tilltro och tillit. Fina begrepp, men med varsin riktning: I den första tar tro avstamp i vår tro; vårt antagande; i tilltron till Jesus. Den fokuserar lätt på vad vi tror om JK. Den andra tar sikte på Jesu tro, som vi går in under. Den berättar snarare om det sammanhang som tron är. Det är två olika uppsättningar av tro. Som två skilda världsbilder. Den ena är helt upptagen av vad vi tror. Den andra av vad vi är i Kristus.
Men, och det är där jag avslutar min predikan, Paulus behövde inte välja mellan det ena ELLER det andra. För honom var båda dimensionerna synliga – samtidigt!
Vi ska bli flerdimensionella troende. Tron är inte mest en fråga om våra uppfattningar (eller dogmer), men frågan om vårt liv. Syns GUD där? Då blir återkomsten av GUD en spännande "renässans". Annars mest en myt.
lördag 15 september 2018
Så ska ni be...
sa Jesus. Jag är alls inte övertygad om att han därmed bad oss rabbla Fader vår/Vår fader/Pater noster i tid och otid. Däremot lärde han oss vad bön är.
Jag sitter nu och jobbar med en skriven text om bön. Många frågetecken hopar sig, delar i mig protesterar... Då kommer en länk med samfundsledarnas bön inför söndagen, nu efter valet. Initiativet är bra. Jag känner flera av dem, och har allra största respekt för dem. Men. Nu undrar jag hur de tänkt. Är detta en bön? Säger Sveriges kristna råd: Så här ska ni be!
Bönen
Bön är ett omfångsrikt ämne, som rör vid själva centrum av vår tro. I bönen ställer vi fönster och dörrar på glänt, eller kanske vidöppna, för att lyssna inåt himlen, för att vidga vår lilla värld mot en större, för att i vårt nu kontakta evigheten, så att vårt sammanhang ska bli präglat av GUD.
Men är det så vi ber? Vad berättar vår bön om vår tro? Vad, och vem, är mottagaren i vår bön, och vad/vem är avsändaren?
I ett rykande aktuellt exempel har samfundsledarna nu alltså publicerat en bön efter valet:
Bön efter valet
Välsignad är du Gud vår Fader, som vårdar din skapelse och förbarmar dig över allt levande. Vi tackar dig för Jesus Kristus, din Son, i vilken din avsikt för varje människa blivit synlig. Genom honom väcker du vår längtan efter dig och kallar oss till uppbrott, som pilgrimer på vägen genom livet.
Tillsammans med hela din kyrka sträcker vi oss mot dig i bön. Gud, sänd din Ande över vårt land. Vi ber om vishet och vägledning för alla som har ansvar i samhället – folkvalda, regering och riksdag och alla som bor här. Vi ber om ett frimodigt ledarskap som strävar efter det gemensamma bästa, bortom egna intressen. Vi ber om ett politiskt klimat präglat av dialog och respekt, om ett samhälle som värnar alla människors värde och värdighet.
Uppfyll oss med din heliga Ande, som du har sänt till vår förvandling, så att vi kan vittna om dig med och utan ord. Uppliva bönens låga i våra församlingar. Låt oss få känna din Andes ledning.
I Jesu namn.
Amen.
Bönens anslag är i sig bekymmersam. Vi förkunnar i bönen. Troligen anser vi inte att det är vi som talar om för GUD vem GUD är och bör göra, men vi passar på att predika, ex vis: "Välsignad är du Gud vår Fader, som vårdar din skapelse och förbarmar dig över allt levande."
Meningen är bekymmersam på två sätt, minst.
1. GUD motiveras med det vi tänker oss att GUD gör, inte det GUD är.
2. Vi tror oss veta vad GUD gör, eller borde göra.
Ber vi, eller sänder vi instruktionstext till GUD? Vad säger vår bön om vår gudsbild?
Jfr med bönen Vår fader som Jesus lärde oss be: / Vår Fader, du som är i himlen. / Låt ditt namn bli helgat. / Låt ditt rike komma. / Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Jesus predikar inte i bönen, inte heller ”bestämmer” han vad GUD ska göra. Han konstaterar vem/vad GUD är. Han ställer oss i GUDs belysning. Vi placerar oss själva i GUDs kommandoschema.
När bönen preciseras ber Jesus om en enda sak: / Ge oss idag det bröd vi behöver./
Det är en bön om att vara vid liv ännu en dag. Inga excesser, inga långvariga löften. Bara ännu en dag i livets gemenskap.
Sedan presenteras själva kärnan i tron: / Och förlåt oss våra skulder, / liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. /
Vi ber om att få leva i försoningens och förlåtelsens vattenfall. Som vi är förlåtna förlåter vi... Paulus uttrycker det bättre i Rom 15:7: / godta varandra så, som Kristus har godtagit er till GUDs ära /.
Till sist ber Jesus om att vi ska skonas från att göra ont eller drabbas av ondskan: /Och utsätt oss inte för prövning, / utan rädda oss från det onda. /
Men vad gör samfundsledarna? Jo, de fortsätter predika. Dom nöjer sig inte med att be för makthavare, utan talar om för dem att de ska ... ”vara frimodiga och sträva efter det gemensamma bästa, bortom egna intressen”.
Vi talar inte längre till GUD, om det nu inte är GUD som ska beordras, utan vi undervisar makthavarna. Och fortsätter, ... ”ber om ett politiskt klimat präglat av dialog och respekt, om ett samhälle som värnar alla människors värde och värdighet”.
Det har nu helt upphört att vara en bön. GUD är nu inte längre mottagare. Vi undervisar om hur saker och ting ska göras. Varför då kalla det för en bön?
Om jag får exemplifiera genom att skriva om kyrkoledarnas bön skulle jag nog istället be så här:
Bön efter valet (reviderad)
Välsignad är du Gud, vår Fader, helig och närvarande, tillkomme ditt rike, ske din vilja.
Vi tackar dig för Jesus Kristus, din Son, i vilken din avsikt, för alla människor på sina vägar genom livet, blivit synlig.
Tillsammans med hela din kyrka sträcker vi oss mot dig i bön. Vi ber för våra valda ledare och alla som har röstat, och de som inte röstat. Vi ber om vishet hos alla som nu har fått ett särskilt ansvar i samhället, folkvalda – i riksdag, regering landsting/regioner och kommuner, och alla som bor här.
Uppfyll oss alla med din heliga Ande, som du har sänt till vår förvandling, så att vi kan leva med dig och varandra i kärlek och gemenskap, möta varandra med respekt, och godta varandra så, som Kristus godtagit oss till din ära.
Amen.
Vem är jag som "rättar" kyrkoledarna? Jag tror det mest handlar om att vi skaffat oss (dåliga) vanor, och glömt vad Jesus sa då han talade om bedjandet: "Så ska ni be..."
Jag sitter nu och jobbar med en skriven text om bön. Många frågetecken hopar sig, delar i mig protesterar... Då kommer en länk med samfundsledarnas bön inför söndagen, nu efter valet. Initiativet är bra. Jag känner flera av dem, och har allra största respekt för dem. Men. Nu undrar jag hur de tänkt. Är detta en bön? Säger Sveriges kristna råd: Så här ska ni be!
Bönen
Bön är ett omfångsrikt ämne, som rör vid själva centrum av vår tro. I bönen ställer vi fönster och dörrar på glänt, eller kanske vidöppna, för att lyssna inåt himlen, för att vidga vår lilla värld mot en större, för att i vårt nu kontakta evigheten, så att vårt sammanhang ska bli präglat av GUD.
Men är det så vi ber? Vad berättar vår bön om vår tro? Vad, och vem, är mottagaren i vår bön, och vad/vem är avsändaren?
I ett rykande aktuellt exempel har samfundsledarna nu alltså publicerat en bön efter valet:
Bön efter valet
Välsignad är du Gud vår Fader, som vårdar din skapelse och förbarmar dig över allt levande. Vi tackar dig för Jesus Kristus, din Son, i vilken din avsikt för varje människa blivit synlig. Genom honom väcker du vår längtan efter dig och kallar oss till uppbrott, som pilgrimer på vägen genom livet.
Tillsammans med hela din kyrka sträcker vi oss mot dig i bön. Gud, sänd din Ande över vårt land. Vi ber om vishet och vägledning för alla som har ansvar i samhället – folkvalda, regering och riksdag och alla som bor här. Vi ber om ett frimodigt ledarskap som strävar efter det gemensamma bästa, bortom egna intressen. Vi ber om ett politiskt klimat präglat av dialog och respekt, om ett samhälle som värnar alla människors värde och värdighet.
Uppfyll oss med din heliga Ande, som du har sänt till vår förvandling, så att vi kan vittna om dig med och utan ord. Uppliva bönens låga i våra församlingar. Låt oss få känna din Andes ledning.
I Jesu namn.
Amen.
Bönens anslag är i sig bekymmersam. Vi förkunnar i bönen. Troligen anser vi inte att det är vi som talar om för GUD vem GUD är och bör göra, men vi passar på att predika, ex vis: "Välsignad är du Gud vår Fader, som vårdar din skapelse och förbarmar dig över allt levande."
Meningen är bekymmersam på två sätt, minst.
1. GUD motiveras med det vi tänker oss att GUD gör, inte det GUD är.
2. Vi tror oss veta vad GUD gör, eller borde göra.
Ber vi, eller sänder vi instruktionstext till GUD? Vad säger vår bön om vår gudsbild?
Jfr med bönen Vår fader som Jesus lärde oss be: / Vår Fader, du som är i himlen. / Låt ditt namn bli helgat. / Låt ditt rike komma. / Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Jesus predikar inte i bönen, inte heller ”bestämmer” han vad GUD ska göra. Han konstaterar vem/vad GUD är. Han ställer oss i GUDs belysning. Vi placerar oss själva i GUDs kommandoschema.
När bönen preciseras ber Jesus om en enda sak: / Ge oss idag det bröd vi behöver./
Det är en bön om att vara vid liv ännu en dag. Inga excesser, inga långvariga löften. Bara ännu en dag i livets gemenskap.
Sedan presenteras själva kärnan i tron: / Och förlåt oss våra skulder, / liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. /
Vi ber om att få leva i försoningens och förlåtelsens vattenfall. Som vi är förlåtna förlåter vi... Paulus uttrycker det bättre i Rom 15:7: / godta varandra så, som Kristus har godtagit er till GUDs ära /.
Till sist ber Jesus om att vi ska skonas från att göra ont eller drabbas av ondskan: /Och utsätt oss inte för prövning, / utan rädda oss från det onda. /
Men vad gör samfundsledarna? Jo, de fortsätter predika. Dom nöjer sig inte med att be för makthavare, utan talar om för dem att de ska ... ”vara frimodiga och sträva efter det gemensamma bästa, bortom egna intressen”.
Vi talar inte längre till GUD, om det nu inte är GUD som ska beordras, utan vi undervisar makthavarna. Och fortsätter, ... ”ber om ett politiskt klimat präglat av dialog och respekt, om ett samhälle som värnar alla människors värde och värdighet”.
Det har nu helt upphört att vara en bön. GUD är nu inte längre mottagare. Vi undervisar om hur saker och ting ska göras. Varför då kalla det för en bön?
Om jag får exemplifiera genom att skriva om kyrkoledarnas bön skulle jag nog istället be så här:
Bön efter valet (reviderad)
Välsignad är du Gud, vår Fader, helig och närvarande, tillkomme ditt rike, ske din vilja.
Vi tackar dig för Jesus Kristus, din Son, i vilken din avsikt, för alla människor på sina vägar genom livet, blivit synlig.
Tillsammans med hela din kyrka sträcker vi oss mot dig i bön. Vi ber för våra valda ledare och alla som har röstat, och de som inte röstat. Vi ber om vishet hos alla som nu har fått ett särskilt ansvar i samhället, folkvalda – i riksdag, regering landsting/regioner och kommuner, och alla som bor här.
Uppfyll oss alla med din heliga Ande, som du har sänt till vår förvandling, så att vi kan leva med dig och varandra i kärlek och gemenskap, möta varandra med respekt, och godta varandra så, som Kristus godtagit oss till din ära.
Amen.
Vem är jag som "rättar" kyrkoledarna? Jag tror det mest handlar om att vi skaffat oss (dåliga) vanor, och glömt vad Jesus sa då han talade om bedjandet: "Så ska ni be..."
fredag 31 augusti 2018
VALET 2018
Valrörelse. Rätt lite rörelse, och inget tydligt val. Det liknar mest två slår den tredje, eller möjligen även en blind höna...
Sedan 2006 har högerpartierna skaffat sig en rejäl relativ fördel. Då går (i vart fall i många frågor) till val tillsammans. Det är en innovation i svensk politik. Det gav Alliansen två valvinster och märkligt nog en förlust. De är inte beredda att göra om det misstaget.
På andra halvan har vi vänstersidan. Där har socialdemokraterna under många decennier varit det mest erfarna och regeringsfähiga partiet. Vänstern/kommunisterna har varit en sleeping partner som alltid kunnat räknas in i regeringsunderlaget. Nu är socialdemokraterna reducerat till ett parti kring 25%. Den gamla matematiken gäller inte längre.
Men inget av detta är egentligen den stora förändringen. Den stora gamechangern är att vi har fått ett rejält missnöjesparti, paradoxalt nog i sak höger om högern. De har nu varit ett 10-20%sparti. I praktiken ett tredje block. Tendenserna är att de nu är nära att bli det största partiet. Eftersom de är ett extremparti till höger hade det normalt inneburit dels att väljarkåren nu lutar kraftigt åt höger, och dels att högerflanken kan betrakta ett sådant parti som sleeping partner, ungefär som sossarna hanterat kommunisterna under alla år. Men Sd fångar inte främst, eller enbart, högerröster. De får de missnöjdas röster från stora delar av den gamla höger-vänstern-skalan. Dessutom flaggar de för vara beredda att fälla båda huvudblockens regeringar. Dessutom har det, med rätta, uppfattats som höggradigt kontroversiellt att göra sig beroende av extrempartiet med nazistiska rötter.
Ytterligare en förändring är en nyhet i den svenska partirymden: Vår sk negativa parlamentarism håller på att överges, i vart fall flaggar allianspartierna för det. Hittills, alltså redan långt före Decemberöverenskommelsen, gällde att en regering inte behöver gillas av Riksdagen, bara att inte en majoritet röstar emot. (Det har gällt såväl regeringsbildning som tex budgetbeslut). Detta praxisskifte i den nya situationen är mycket problematisk. Alliansens partier, i vart fall moderaterna, avser att rösta emot alla former av regeringar med socialdemokrater. ÄVEN om s+mp+v är större än Alliansen. Detta är ett helt nytt besked!
Moderatalliansen menar alltså att de ska regera om de blir större än sossarna. Jaha, behöver vi ens gå till valurnorna då?
Sd, Mp och V räknas då inte alls. Hur ser den logiken ut i högerhjärnorna? Oklart. Men det låter inte som demokrati.
Det finns ännu en faktor som är av paradigmatisk betydelse. Den gamla troheten till parti eller block är numera nästan helt överspelad. Sedan jag satt i riksdagen har ca 20% av svenska folket lämnat socialdemokratin. Även andra partier, men i mindre utsträckning, har förlorat delar av sin väljarbas. Inte ens hemhörigheten i resp. traditionellt block består. Rörelserna sker åt alla håll, ungefär som man väljer tandkrämsmärke i stora varuhuset.
—-
Måndagen den 10 sep är vi ett land utan regering. Eller har vi en Alliansregering med stöd av Sd. Och detta i stort sett alldeles oavsett hur folket faktiskt röstar.
Alla som betraktar maktspelet lite utifrån drar idag, före valet, den enda rimliga slutsatsen: Det nuvarande parlamentariska läget kräver ett nytt handlag, eller så ger man vika och ger Sd inflytande.
J'accuse den svenska partieliten för att de inte på ett vuxet sätt för det här samtalet redan före valet. Allianspartier säger att de inte ska samarbeta med Sd. Det är bullshit. Hela upplägget bygger på att man spelar Sd-kortet. Och då menar jag inte främst rasistkortet, men läggspelet som uppkommer den 10 sep. Med den nu rådande moralen hos högern händer en av tre saker efter valet:
1. Alliansen bildar regering med stöd av Sd (aktivt eller passivt). S, v och mp lägger, som vanligt ner sina röster.
2. Inget block bildar regering om vänsterflygelns partier anammar moderaternas hållning.
3. Sd bestämmer vem ska regera.
Jag uppmanar s, mp och v att nu adoptera moderaternas grumliga samvete: Rösta nej till alla regeringar där ni inte själva ingår. Först då blir det klart vem som väljer att sitta i knä på Jåkesson/Sd. Den negativa parlamentarismen är nu i praktiken avlivad. Ur resterna reser sig förutsättningarna för en demokratisk framtid. Om det nu finns en sådan.
måndag 23 juli 2018
I det tjugoförsta århundradet
När slavägare och slavars mentalitet höll på att förgöra den unga nationen i väst lyckades delar av kyrkan att släppa ut en ny röst. Frihetens röst. Frihet från att vara förtryckt, och frihet från att vara förtryckare. John Newton, ni vet han med Amazing grace, brevväxlade över Atlanten med John Wesley. Newton vara slavskeppare, och stod mitt i den dittills så inkomstbringande handeln mellan tre kontinenter: Amerika, det nya landet, Europa, den gamla kontinenten och Afrika, människans ursprung (men det visste de nog inte då). Vi vet inte hur djupt Newton förändrades då han mötte nåden. Men metodismen opponerade mot den djupt orättfärdiga handeln med människor. Och det tog tid att avslöja, avfärda och kriminalisera den. Evangeliet sjunger frihetens sång. Annars inget evangelium.
När apartheids pålar trängde allt djupare ned i den sydafrikanska samhällskroppen var det bland annat kyrkfolk som avslöjade, avfärdade och satte sig till motvärn mot denna inhumana samhällsordning. Apartheids mentalitet fördummar och förtrycker såväl de kraftigt förfördelade som de som sätter sig till herrar över andra. Nelson Mandela fick sitt främmande nya namn, Nelson, då han började på den kristna skolan. Han blev uttrycket, symbolen och redskapet för vägen till befrielse – en egen och ny amiral Nelson, i strid på ett hav av hat. Evangeliet sjunger frihetens och enhetens sång. Annars inget evangelium.
När den växande stads- och arbetarklassen höll på att supa bort mänsklig värdighet i sin fattigdom och utsatthet var det inte minst väckelserörelsen som drev motståndet mot den mänskliga förnedringen. Tillsammans med nykterhets- och arbetarrörelse förändrades landet. Människor organiserade sig, utbildade sig och formulerade kraven på ett nytt samhälle. Osäkerheten, fattigdomen, och särskilt superiet utsattes för starka inre krav på förändring. Den nya människan reste sig och formade ett nytt, gemensamt samhälle, som kulminerade i allmän rösträtt, och senare följde ett monumentalt välfärdsbygge. Högern stod emot länge. Evangeliet sjunger frihetens obändiga sång. Annars inget evangelium.
Idag står vi inför två nya utmaningar, som nog är starkt länkade till varandra. Förtryckaren är anonymiserad och finns mest i strukturen och tanken, inte heller offren är helt enkla att definiera. Det handlar om klimatet och egoismen. Där finns, som i alla system, vinnare och förlorare. En växande medelklass i i stort sett alla länder på jorden är de kortsiktiga vinnarna. Den gamla eliten klarar sig alltid, den gamla fattiga underklassen har det som den alltid har haft det: När det regnar manna har den fattige ingen sked. Men. Liksom slavekonomin och apartheidvansinnet bar strukturen för sin egen undergång i själva systemet, och i medvetandet, gäller detsamma idag. Och evangeliet söker uttrycken för vår tids befrielserörelse. Men den är nog mera komplex. Den är inte svartvit som tidigare konflikter. Den rymmer inga givna motparter, ingen förtryckare och inga slavar. Konflikten är inte främst politisk, den löses inte av revolution, och den är inte klassmotsatsernas strid, och inte ens i egentlig mening en demokratisk strid. Den liknar nog mest av allt superiets filosofi. Och visst kan vi identifiera båda vinnaren och förloraren, men striden äger mest av allt rum inne i huvudet på var och en av oss. Och det tydligt nya är att förändring inte främst sker hos andra, men i var och en av oss. Evangeliet sjunger dock frihetens eviga sång. Annars inget evangelium.
I det goda samhället tar vi hand om varandra och bygger tillsammans. I de lyckades samhälle är var och en sin lyckas smed. Och vi kan lika gärna smida på egen ässja som på andras.
Självupptagenheten, och upptagenheten med det egna, är lätt att motivera, och den har tillochmed goda drag. Vi sköter om oss själva, i vart fall till kroppen, om än inte till själen, och vi ser om våra hus. Vi väljer bästa skolan för våra barn. Vi skjutsar dem till allsköns aktiviteter. Vi skyddar dem från allt ont. Vi pensionssparar och löser sjukvårdsförsäkring. Allt lika legitimt och till synes lättmotiverat. Men vi väljer åt oss själva. Inte för oss tillsammans. Klyftornas samhälle kännetecknas av att det blir allt mörkare nere i dalen. Och på toppen väljer vi rätt läge för solen. Men kom ihåg: Sprickorna i samhället är farligast för dem längst upp. De där nere delar redan fattigdomen.
Jag tycker mig se ett hårdare samhälle. Vi väljer att blunda för flyktingens nöd, och värnar våra egna privilegier, det är ju de vi (kortsiktigt) har byggt för oss själva. (Att vi inte kan vemanna den utan flyktingen bryr vi oss inte om idag.) Trafikrytmen hårdnar och målet är inte att trafiken ska flyta för alla men att jag själv kommer fram. Ju dyrare bilar man har, ju mindre använder man blinkersen – den är ju mest till nytta för de andra. När det är eldningsförbud och hela landet hotas, grillar människor ändå, för man ser inte sambandet mellan det den enskilde gör att det gemensamma samhället. När det är vattenbrist och hela vår ekologi hotas finns det somliga som drar slutsatsen att just de kan fylla poolen. När brandmännen sliter i brandskogen kan andra stjäla deras väskor utanför brandstationen eller deras fyrhjulingar. (Båda sakerna har just skett i Jämtlands län.)
I klimatfrågan ser vi samma saker hända. Klimatet betraktas inte som vårt problem, och kan därför inte inskränka våra rättigheter, bilmil eller flygmil. Man kan förneka eller blunda för det som sker. Men vi sitter alla i den lilla båten på tidens hav.
Jag kan inte se annat än att detta är dagens största fråga. Evangeliet vill också här sjunga frihetens gemensamma sång. Som den försupne reste sig vid bönhusets botbänk kan vi resa oss och betyda skillnad. I vårt eget liv, för andras liv och för vår gemensamma framtid. Kyrkan måste låta vandringen med Jesus, frälsning och helgelse handla om just detta. Annars inget evangelium.
När apartheids pålar trängde allt djupare ned i den sydafrikanska samhällskroppen var det bland annat kyrkfolk som avslöjade, avfärdade och satte sig till motvärn mot denna inhumana samhällsordning. Apartheids mentalitet fördummar och förtrycker såväl de kraftigt förfördelade som de som sätter sig till herrar över andra. Nelson Mandela fick sitt främmande nya namn, Nelson, då han började på den kristna skolan. Han blev uttrycket, symbolen och redskapet för vägen till befrielse – en egen och ny amiral Nelson, i strid på ett hav av hat. Evangeliet sjunger frihetens och enhetens sång. Annars inget evangelium.
När den växande stads- och arbetarklassen höll på att supa bort mänsklig värdighet i sin fattigdom och utsatthet var det inte minst väckelserörelsen som drev motståndet mot den mänskliga förnedringen. Tillsammans med nykterhets- och arbetarrörelse förändrades landet. Människor organiserade sig, utbildade sig och formulerade kraven på ett nytt samhälle. Osäkerheten, fattigdomen, och särskilt superiet utsattes för starka inre krav på förändring. Den nya människan reste sig och formade ett nytt, gemensamt samhälle, som kulminerade i allmän rösträtt, och senare följde ett monumentalt välfärdsbygge. Högern stod emot länge. Evangeliet sjunger frihetens obändiga sång. Annars inget evangelium.
Idag står vi inför två nya utmaningar, som nog är starkt länkade till varandra. Förtryckaren är anonymiserad och finns mest i strukturen och tanken, inte heller offren är helt enkla att definiera. Det handlar om klimatet och egoismen. Där finns, som i alla system, vinnare och förlorare. En växande medelklass i i stort sett alla länder på jorden är de kortsiktiga vinnarna. Den gamla eliten klarar sig alltid, den gamla fattiga underklassen har det som den alltid har haft det: När det regnar manna har den fattige ingen sked. Men. Liksom slavekonomin och apartheidvansinnet bar strukturen för sin egen undergång i själva systemet, och i medvetandet, gäller detsamma idag. Och evangeliet söker uttrycken för vår tids befrielserörelse. Men den är nog mera komplex. Den är inte svartvit som tidigare konflikter. Den rymmer inga givna motparter, ingen förtryckare och inga slavar. Konflikten är inte främst politisk, den löses inte av revolution, och den är inte klassmotsatsernas strid, och inte ens i egentlig mening en demokratisk strid. Den liknar nog mest av allt superiets filosofi. Och visst kan vi identifiera båda vinnaren och förloraren, men striden äger mest av allt rum inne i huvudet på var och en av oss. Och det tydligt nya är att förändring inte främst sker hos andra, men i var och en av oss. Evangeliet sjunger dock frihetens eviga sång. Annars inget evangelium.
I det goda samhället tar vi hand om varandra och bygger tillsammans. I de lyckades samhälle är var och en sin lyckas smed. Och vi kan lika gärna smida på egen ässja som på andras.
Självupptagenheten, och upptagenheten med det egna, är lätt att motivera, och den har tillochmed goda drag. Vi sköter om oss själva, i vart fall till kroppen, om än inte till själen, och vi ser om våra hus. Vi väljer bästa skolan för våra barn. Vi skjutsar dem till allsköns aktiviteter. Vi skyddar dem från allt ont. Vi pensionssparar och löser sjukvårdsförsäkring. Allt lika legitimt och till synes lättmotiverat. Men vi väljer åt oss själva. Inte för oss tillsammans. Klyftornas samhälle kännetecknas av att det blir allt mörkare nere i dalen. Och på toppen väljer vi rätt läge för solen. Men kom ihåg: Sprickorna i samhället är farligast för dem längst upp. De där nere delar redan fattigdomen.
Jag tycker mig se ett hårdare samhälle. Vi väljer att blunda för flyktingens nöd, och värnar våra egna privilegier, det är ju de vi (kortsiktigt) har byggt för oss själva. (Att vi inte kan vemanna den utan flyktingen bryr vi oss inte om idag.) Trafikrytmen hårdnar och målet är inte att trafiken ska flyta för alla men att jag själv kommer fram. Ju dyrare bilar man har, ju mindre använder man blinkersen – den är ju mest till nytta för de andra. När det är eldningsförbud och hela landet hotas, grillar människor ändå, för man ser inte sambandet mellan det den enskilde gör att det gemensamma samhället. När det är vattenbrist och hela vår ekologi hotas finns det somliga som drar slutsatsen att just de kan fylla poolen. När brandmännen sliter i brandskogen kan andra stjäla deras väskor utanför brandstationen eller deras fyrhjulingar. (Båda sakerna har just skett i Jämtlands län.)
I klimatfrågan ser vi samma saker hända. Klimatet betraktas inte som vårt problem, och kan därför inte inskränka våra rättigheter, bilmil eller flygmil. Man kan förneka eller blunda för det som sker. Men vi sitter alla i den lilla båten på tidens hav.
Jag kan inte se annat än att detta är dagens största fråga. Evangeliet vill också här sjunga frihetens gemensamma sång. Som den försupne reste sig vid bönhusets botbänk kan vi resa oss och betyda skillnad. I vårt eget liv, för andras liv och för vår gemensamma framtid. Kyrkan måste låta vandringen med Jesus, frälsning och helgelse handla om just detta. Annars inget evangelium.
torsdag 29 mars 2018
Kanske en predikan, påsken 2018
Metaforernas rikedom
eller
Vår förlorade läsförmåga
Tre kors har slagits ned i mänsklighetens golgatakulle, de står hårt neddrivna i det spruckna urberget. Det är Maktens kors, och Självupptagenhetens. Och mitt emellan dem – Den Enkla Sanningens kors. "Tänk på mig när du kommer i ditt rike" hörs det från Självupptagenhetens kors. "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom." Så låter det kring det andra korset på flanken – Maktens kors. Från korset i mitten hörs först ingenting.
Vi har nog förlorat förmågan att läsa metaforen, att vandra ut och in i bilderna, pröva nya perspektiv och se de många skikten. Vi läser endimensionellt, då bilderna i själva verket är djupa som Marianergraven. Påskens berättelser är berättelsen om Människan. I alla tider. Och om det svaga ljuset av Mening som lyser ur de djupa haven.
Det unika med påskens stora berättelser är att de inte är unika. De gäller i varje tid, för varje människa. Längtan efter Undret är tidlöst, som solens ljus som flödar ut i ett mörkt och gigantiskt Universum. Det är berättelsen om Meningen, som vare sig är logisk eller rättvis. Den är istället livsvägen som banar sin väg mellan Mänsklighetens kors.
Vi måste ingenting, vi måste bara välja.
STORA VECKAN
Vi följer den Stora resan
allmängiltig och generell,
resan över stock och sten.
Lögnerna, och myterna
de vi bygger, bevarar
och restaurerar:
Berömmelse, fame, makt
– folket står på gatorna
och ropar Hosianna.
Sedan, ödeläggelsens dag,
det abrupta uppvaknandet,
månglarnas bord vräks ut.
Alltings ihålighet
som går sönder
när myterna mosas.
Det dukade bordet,
gemenskapen,
ihålig som en
torkad stubbe,
och ensamheten
den stigmatiserade,
där förnekelse och svek
står som spön i backen,
ackompanjerad av ropen:
korsfäst, korsfäst.
Döden,
en sten att vila huvudet mot
när livet tystnat.
Först. I ottan. En susning.
Någon viskar ditt namn.
Rabuni.
Livet, det sköra och håliga,
fylls med den enda meningen:
att vara sanna.
Stick dina fingrar genom min.
Vår enda, gemensamma hand,
har en kropp att smeka.
En kärlek att dela.
************
När Döden fäller tårarna över Golgata kulle på den Goda Fredagens kväll är ingenting längre som förut. Maktens bastioner har rämnat: Den vann ingenting med allt våld. Självupptagenhetens inre tåreflod har strandat vid uppgivenhetens klippiga strand. Och ännu har inte Sanningens morgonsol gått upp över nejden.
När morgonsolens strålar smeker de daggvåta bergen på Påskdagens morgon står några handlingskraftiga kvinnor vid Meningens tomma urgrotta. Alla jordiska värden har kapitulerat och lämnat Meningen urgröpt som en strand efter nattens storm. Sanden är utjämnad, som ett tomt skrivark. Rester av liv ligger som på historiens skräphögar där den kraftigaste vågen förde dem. Och där nedanför på strandens sluttning en yta som bara väntar det första steget.
Ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ”Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.” Matt 28
På den blanklagda stranden tas de första stegen till det som skulle bli, som kunde bli, den nya människan.
De första stegen gjorde avtryck, visade riktningen. Inte längre upptagna av den ordning som gällde före påskens drama.
Paulus skriver: Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Ef 4
Glad påsk, du nya människa.
Kristus är uppstånden.
Ja, han är sannerligen uppstånden.
Och vi med honom.
- Posted using BlogPress from my iPad
eller
Vår förlorade läsförmåga
Tre kors har slagits ned i mänsklighetens golgatakulle, de står hårt neddrivna i det spruckna urberget. Det är Maktens kors, och Självupptagenhetens. Och mitt emellan dem – Den Enkla Sanningens kors. "Tänk på mig när du kommer i ditt rike" hörs det från Självupptagenhetens kors. "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom." Så låter det kring det andra korset på flanken – Maktens kors. Från korset i mitten hörs först ingenting.
Vi har nog förlorat förmågan att läsa metaforen, att vandra ut och in i bilderna, pröva nya perspektiv och se de många skikten. Vi läser endimensionellt, då bilderna i själva verket är djupa som Marianergraven. Påskens berättelser är berättelsen om Människan. I alla tider. Och om det svaga ljuset av Mening som lyser ur de djupa haven.
Det unika med påskens stora berättelser är att de inte är unika. De gäller i varje tid, för varje människa. Längtan efter Undret är tidlöst, som solens ljus som flödar ut i ett mörkt och gigantiskt Universum. Det är berättelsen om Meningen, som vare sig är logisk eller rättvis. Den är istället livsvägen som banar sin väg mellan Mänsklighetens kors.
Vi måste ingenting, vi måste bara välja.
STORA VECKAN
Vi följer den Stora resan
allmängiltig och generell,
resan över stock och sten.
Lögnerna, och myterna
de vi bygger, bevarar
och restaurerar:
Berömmelse, fame, makt
– folket står på gatorna
och ropar Hosianna.
Sedan, ödeläggelsens dag,
det abrupta uppvaknandet,
månglarnas bord vräks ut.
Alltings ihålighet
som går sönder
när myterna mosas.
Det dukade bordet,
gemenskapen,
ihålig som en
torkad stubbe,
och ensamheten
den stigmatiserade,
där förnekelse och svek
står som spön i backen,
ackompanjerad av ropen:
korsfäst, korsfäst.
Döden,
en sten att vila huvudet mot
när livet tystnat.
Först. I ottan. En susning.
Någon viskar ditt namn.
Rabuni.
Livet, det sköra och håliga,
fylls med den enda meningen:
att vara sanna.
Stick dina fingrar genom min.
Vår enda, gemensamma hand,
har en kropp att smeka.
En kärlek att dela.
************
När Döden fäller tårarna över Golgata kulle på den Goda Fredagens kväll är ingenting längre som förut. Maktens bastioner har rämnat: Den vann ingenting med allt våld. Självupptagenhetens inre tåreflod har strandat vid uppgivenhetens klippiga strand. Och ännu har inte Sanningens morgonsol gått upp över nejden.
När morgonsolens strålar smeker de daggvåta bergen på Påskdagens morgon står några handlingskraftiga kvinnor vid Meningens tomma urgrotta. Alla jordiska värden har kapitulerat och lämnat Meningen urgröpt som en strand efter nattens storm. Sanden är utjämnad, som ett tomt skrivark. Rester av liv ligger som på historiens skräphögar där den kraftigaste vågen förde dem. Och där nedanför på strandens sluttning en yta som bara väntar det första steget.
Ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ”Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.” Matt 28
På den blanklagda stranden tas de första stegen till det som skulle bli, som kunde bli, den nya människan.
De första stegen gjorde avtryck, visade riktningen. Inte längre upptagna av den ordning som gällde före påskens drama.
Paulus skriver: Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Ef 4
Glad påsk, du nya människa.
Kristus är uppstånden.
Ja, han är sannerligen uppstånden.
Och vi med honom.
- Posted using BlogPress from my iPad
lördag 23 december 2017
Jul, jul, strålande jul...
JULENS ALLA SYMBOLER
Goda helger till er alla. Låt mig säga just det från början. Låt mig också säga det självklara: Var och en firar efter sin förmåga och lust.
Men visst kan det va lite juste att ha lite ordning på vad allt det där är som ni håller på med. Kärnan i julen är ett litet barn i en krubba off road i Betlehem. Tidpunkten och platsen kanske är mera mytologisk, men denna födsel har nu tonsatt julen och den har tonsats under rätt många sekel. Tomten bär en trehundratalsbiskops namn. Hur du vänder dig blir du inte fri från det kristna arvet, historien och symbolerna.
Adventsljusen berättar om kyrkans år. Ett nådens år om Riket, som Johannes snackade om som sen gestaltas i Marias livmoder och famn. Den Stora Berättelsen är att GUD kommer nära. Att all religiös maktstruktur reduceras till barnets hjälplösa men livfulla leende. Att själva existensen koncentreras kring livsundret. En närvaro som vi är alldeles försvarslösa inför. När himlen förstår det sjunger änglarna, när mänskligheten noterar det kommer hon också med gåvor – då guld, rökelse och myrrha, nu julklapparna som vi ger och får.
För det är något storartat men mystiskt som sker. Det är GUDs och Människornas berättelse. I de lilla barnet, i berättelsens centrum, är de båda representerade. Det är gudamänniskan Jesus som presenteras. GUD är inte långt borta och människorna är inga hopplösa fall. I lustgården Eden kraschade relationen kring ett träd – kunskapens, men också Livets träd. GUD och människan vandrar olika vägar. Med Jesus dyker Livsträdet upp igen, nu som ett kors. Människan och GUD kan, som Jesus, vandra tillsammans. Inte konstigt att trädet nu dyker upp i vardagsrummen. Dekorerat som ett sådant trä borde se ut. Påhängd all vår kärlek.
Och maten. Efter julfastan, med de blötlagda torkade fiskarna bjuds vi till excesser vid bordet. Skinkan, korven, fettet. Allt för att manifestera kyrkans kalender. Fasta först (slarvar vi med), fest sedan (är vi bra på).
Jesus bor mitt i julfesten, och stämningarna. Kanske är han stämningen. Kyrkan har stannat vid att vi ska tro på honom. Själv vill han mest av allt leva med oss. Vi har stannat vid barnen, gåvorna, ljusen och godmaten. Själv vill han mest av allt vara med oss. Som ett barn i Marias famn.
- Posted using BlogPress from my iPad
Goda helger till er alla. Låt mig säga just det från början. Låt mig också säga det självklara: Var och en firar efter sin förmåga och lust.
Men visst kan det va lite juste att ha lite ordning på vad allt det där är som ni håller på med. Kärnan i julen är ett litet barn i en krubba off road i Betlehem. Tidpunkten och platsen kanske är mera mytologisk, men denna födsel har nu tonsatt julen och den har tonsats under rätt många sekel. Tomten bär en trehundratalsbiskops namn. Hur du vänder dig blir du inte fri från det kristna arvet, historien och symbolerna.
Adventsljusen berättar om kyrkans år. Ett nådens år om Riket, som Johannes snackade om som sen gestaltas i Marias livmoder och famn. Den Stora Berättelsen är att GUD kommer nära. Att all religiös maktstruktur reduceras till barnets hjälplösa men livfulla leende. Att själva existensen koncentreras kring livsundret. En närvaro som vi är alldeles försvarslösa inför. När himlen förstår det sjunger änglarna, när mänskligheten noterar det kommer hon också med gåvor – då guld, rökelse och myrrha, nu julklapparna som vi ger och får.
För det är något storartat men mystiskt som sker. Det är GUDs och Människornas berättelse. I de lilla barnet, i berättelsens centrum, är de båda representerade. Det är gudamänniskan Jesus som presenteras. GUD är inte långt borta och människorna är inga hopplösa fall. I lustgården Eden kraschade relationen kring ett träd – kunskapens, men också Livets träd. GUD och människan vandrar olika vägar. Med Jesus dyker Livsträdet upp igen, nu som ett kors. Människan och GUD kan, som Jesus, vandra tillsammans. Inte konstigt att trädet nu dyker upp i vardagsrummen. Dekorerat som ett sådant trä borde se ut. Påhängd all vår kärlek.
Och maten. Efter julfastan, med de blötlagda torkade fiskarna bjuds vi till excesser vid bordet. Skinkan, korven, fettet. Allt för att manifestera kyrkans kalender. Fasta först (slarvar vi med), fest sedan (är vi bra på).
Jesus bor mitt i julfesten, och stämningarna. Kanske är han stämningen. Kyrkan har stannat vid att vi ska tro på honom. Själv vill han mest av allt leva med oss. Vi har stannat vid barnen, gåvorna, ljusen och godmaten. Själv vill han mest av allt vara med oss. Som ett barn i Marias famn.
- Posted using BlogPress from my iPad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)