Till sin karaktär är kristentron samtidigt inklusiv och exklusiv. Det är kring dessa båda uttryck som mycket av samtal och diskussioner idag handlar. Å ena sidan är inbjudan ställd till alla, hela världen är indragen i såväl Guds skapelse som i vidden av Jesu försoningsgärning på korset, ”för världens skull/skuld”. Å andra sidan är kallelsen tydlig: ”Följ mig!” Den ställer krav på efterföljelse och under årtusendena har regelverket och normerna växt sig tydliga, om än inte alldeles oemotsägliga.
På ena sidan står den strikta bedömningen av det heliga livet; man tar ställning mot abort, till och med sexualprevention (mot kondomer) och accepterar inte dödshjälp. (Samma grupp kan dock bedöma krig och dödsstraff helt annorlunda.)
På andra sidan de som ser behovet av att möta föränderliga krav, kvinnans rätt till sin kropp, rimligheten att reglera fertiliteten och barnafödandet och en humanitär debatt som också tar sikte på modern vetenskap som tänjt livets gränser och då rimligen behöver möta en ny diskussion om t.ex. dödshjälp.
På liknande sätt blir utgångspunkten i olika uppfattningar om skapelsens tillkomst och tid en diskussion om förhållandet till vetenskapliga rön och framsteg. En traditionell tro hävdar att Bibelns skapelseberättelse inte bara berättar om Upphovet, utan rymmer också bedömningar riktningar mot vetenskapens tolkningar om evolution och jordens miljarder års historia.
En förmodern världsbild förknippas med bibeltro och utövar inflytande över ett brett fält som ställer sig i konflikt med en vetenskaplig, modern världsbild där jämställdhet och jämlikhet har givits överordnat värde.
I dagens debatt har frågan om hbt kommit att spetsa till synen på Bibeln och på kristen tro. Liknande konfliktytor blir också synliga i t.ex. muslimsk tro och kultur. Å ena sidan en bokstavstroende bakåtblickande tolkningsnyckel och å den andra en moderniserad, demokratiserad och vetenskapstolererande världsbild. Den ena riskerar bli intolerant och i värsta fall extremistisk, den andra tolerant men riskerar samtidigt att bli utslätande.
Jag ser med stort allvar på den alltmer tillspetsade situationen.
Det är som om Upplysningstidens revolution har rullats tillbaka och förmedeltida världsbilder får renässans. I den kristna kulturens värld samlas diskussionen kring bibelsyn. Måste det vara så?
Jag har tidigare pekat på logiken bakom en bokstavsläsning; uttrycket Guds ord säger att Bibeln rymmer det Gud talat (dikterat eller inspirerat), Gud kan inte ha några skavanker, alltså är ordet sant. (I praktiken verkar det dock inte vara så man läser, man väljer bort en lång rad saker: omgiftesförbudet, stening, hugga av armen eller riva ut ögat…)
För mig är Bibeln en helig bok. Den är det framförallt för att den tillkommit i en omsorgsfull process och rör ”det allra heligaste”, människor har delat sina tankar om tro och den har överlevt som text under osannolika förhållanden under tusentals år. Själva bilden att Bibeln är det som samlar oss och belyser vår gemenskap med Gud är helighet. Bibelns ord måste alltid läsas i helhet, belysas av andra texter, se fokus: Jesus som (den kristna) Bibelns stjärna och kärna.
Själva uppenbarelsen i kristen tro finns redovisad i Johannesevangeliets inledning. Jesus är det ord som talas rätt in i världen; inkarnationen, Jesu liv, död, uppståndelse och himmelsfärd.
Nog skulle man kunna enas om detta. Att vi sedan läser olika får vi respektera, och samtala om. Tolerans är kärlekens uttryck. Ju närmare kärnan vi kommer dess tydligare blir bilderna av Jesus – det är till den vandringen vi inbjuder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar