Predikstolsskolk

Midfastosöndagen

En reflektion på rymmen från predikstolen:

Predikotexten:
Evangeliet enligt Johannes kapitel 6, vers 48 - 59
Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.” Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.” Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kafarnaum.

Jag är livets bröd,
säger han som enligt kyrkans berättelse föddes i Betlehem, Brödhuset. Hela texten är genomsyrad av "konnotaforer" (mitt nyord, bildat av konnotationer och metaforer – ett ord bär många associationer och budskap och vi gör tankehalt om vi stannar vid en enda).

Texten är en ljuvlig nattvardstext. Men läser vi den tekniskt, närmast logistiskt, förlorar den flera dimensioner, och sina konnotaforer. Egentligen tror jag att vi alla ser att orden är metaforiska, men har fått en konkret uttydning och en värdebärande form genom nattvardens bröd och vin. (Ur det har vi ju fått ännu en av kyrkans stridsäpplen, enkelt uttryckt: Hur närvarande är Jesus i nattvardens bröd och vin?) Kyrkan har genom denna strid visat sin oförmåga att läsa sin historia konnotaforiskt.

Om kristen tro består i inmundigat av bröd och vin, hade ju allt varit så enkelt. Nattvardsbesök och allt är klart. Varje dag/en dag i veckan/en gång i månaden: Allt är ordnat. Men det handlar naturligtvis om den bärande idén, som har en konkret materialisering: "Jag ger det för att världen ska få leva." (Parallellen till Jesu ord om vinträdet och grenarna (förbliv i mig) och Pauli ord om kroppen (Kristus är huvudet) är uppenbar.)

Själv har jag genom mitt Paulusarbete skaffat mig en närmast zwinglisk nattvardssyn: Bröd och vin som symboler.

"Den som äter mig, ska leva genom mig" liknar de paulinska konkreta beskrivningarna: Ikläd dig herren Jesus Kristus (klä er i den nya människan, bli en ny skapelse etc).

Det är en fantastisk, och utmanande konnotafor: Leva som Kristus. (Paulus skriver därför: Nu lever inte längre jag, men Kristus i mig.) Samtidigt är det en reell utmaning, uppmaningen att förvandlas: Bli en ny människa. Kristen tro får inte reduceras från detta utopiska, meningsbärande mål.

Det kan vara en viss skillnad mellan nattvardsgäst och förvandling.