(Bild fr J Post)
ISRAELS REGERING SLÅR TILL MOT DET ÖVERBEFOLKADE GAZA:
At least 225 dead, over 780 hurt in IAF Gaza strikes
Haaretz, idag söndag.
Prof Ulf Bjereld säger i SvD:
”Om man menar att Israel går in med trupp och tar territorium så tror jag inte på det. Jag tvivlar fortfarande på en markoffensiv med soldater och den mansspillan på båda sidor som det skulle innebära.”
Ulfs utsaga har två problem; uttrycket ”tar territorium” låter som om ockupationen är avslutad. Vad som hände inför förra valet i Israel var att man tömde några bosättningar som hade kostat enorma summor för att försvara dem inne i Gaza.
Järnringen runt det ockuperade Gaza är enorm. ”Utomhusfängelset” mäter 50 km x 10 km (på smalaste stället) och får plats mellan Kungsbacka och Varberg på en remsa av hallandskusten. Idag rymmer det upp emot 2 miljoner människor.
”Ta territorium” är en utsaga utan innebörd. Israel vill inte ha mer mark i Gaza, ockupationen är redan total, stängslet kring området är färdigbyggt. Patrullering sker längs hela sträckan. Ändå är jag inte så övertygad om att man inte kommer att gå in och göra riktade åtgärder för att demonstrera, dödstalen kommer att rusa i höjden på den palestinska sidan.
”Ska man se något positivt skulle det ändå kunna vara att både Hamas och Fatah inser att det inte finns någon väg framåt i konflikten utan en palestinsk enighet, en nationell samlingsregering av något slag.”
Hamas – Fatah relationen är i stort passerad. Fatah är djupt splittrat och Hamas reella ledning finns i Syrien. De palestinska områdena har sönderfallet i nya uppdelningar mellan fraktioner och i de gamla, baserade på familjeklaner, vilka åter har stärkts.
De maktvakuum som uppstår då centralregeringen är svag, eller som i detta fall har underminerats, fylls alltid ut.
Nu är det relevant att tala om att det inte finns någon partner på den palestinska sidan. Infrastrukturen för enhet – eller möjlighet att styra i fragmenten av ett land – är totalt demolerad. Problemet är att det aldrig funnits en part för fred med något reellt inflytande på den israeliska sidan. Arafat försökte men blev aldrig en statsman, underminerades dessutom. Ingen kunde fylla hans plats då den blev tom och det palestinska folket är tillbaka på ruta 1; ockuperade och utan samlad strategi för framtiden. (utom en; bli fler - den demografiska frågan är deras enda tillgång, men de har inte möjlighet att försörja alla medborgare, detta är Moment 22)
Man kan inte tala om ”båda sidor” som Bjereld eller svenska medier gör. Utgångspunkten för en rimlig beskrivning är att alltid tala om ockupanter och ockuperade. Det innebär dock inte att det finns ett ansvar hos både de ockuperade och hos dem som ockuperat. Internationell rätt ställer krav på båda; men kraven är sannerligen olika!
Som vanligt står de ockuperade utan stöd och konflikten fortsätter, dagordningen skrivs av ockupationsarmén, innanför eller utanför stängslet.
2 kommentarer:
I väldigt mycket är jag helt enig med Tänk själv - men låt mig i stället fokusera på de avsnitt där vi kanske är oeniga.
1. Jag tycker det blir orimligt om man inte skulle kunna tala om "båda sidor" i konflikten. Uttrycket innebär ju inte på något sätt att de båda sidorna skulle vara likvärdiga, ha lika rätt eller vara lika starka.
2. I folkrättslig mening är, tycker jag nog, ockupationen av Gaza avslutad. Det innebär ju inte på något sätt att situationen är acceptabel. Israel har gjort Gaza till ett gigantiskt fängelse, med vidriga humanitära vilkor. Men jag tycker inte att just ordet "ockupation" är det mest adekvata för att karaktärisera den på Gaza rådande situationen.
3. Tänk själv skriver att: "Hamas – Fatah relationen är i stort passerad". Jag är här inte riktigt lika pessimistisk. Men framförallt saknar Tänk själv alternativ till hur den nödvändiga palestinska enigheten skulle kunna upprättas.
Ulf Bjereld: Du har rätt att vi inte är eniga i dina punkter 1 och 2 ovan. I fråga om p. 3 är jag svaret skyldig; jag ser inte möjligheterna idag.
Palestinierna är politiskt sönderbombade och av världssamfundet förda åter till tiden vid mitten av 1960-talet.
Skicka en kommentar