Trovärdiga siffror, vanligt folk betalar

"Den palestinska människorättsgruppen PCHR (Palestinian center for human rights) släppte på torsdagen sina dödssiffror för det 22 dagar långa angreppet mot Gaza som Israel utförde som svar på raketbeskjutningen från området.

Enligt PCHR:s siffror dog 1.434 palestinier i beskjutningen från luft, land och hav samt i den efterföljande markoffensiven. Av dessa är 960 civila, 239 poliser och 235 milismän. Av de civila uppges 288 vara barn och 121 kvinnor.

I rapporten hänvisar PCHR till det palestinska hälsodepartementet som uppgett att 5.303 palestinier skadades. Av dessa uppges 1.606 vara barn och 828 vara kvinnor.

Under offensiven, som tog slut den 18 januari, dödades också 13 israeler, varav tre dödades av raketer som sköts från Gazaremsan mot södra Israel." upgger DN idag.

Fler barn än milismän. Det tycks inte vara fiendens styrka som ger storhetens status.

Det hela verkar så onödigt. Ingen har vannit, många har förlorat. Hus, hem, jobb redovisas inte i den här statistiken. Eller förlorad nattsöm, oro, trauman...

Israel försöker pussla ihop en regering, palestinierna evighetsförhandlar om en ny regering, kanske val. Ingen vill tala öppet med Hamas, och Hamas vägrar att tala allvar med någon.

Hanne Kjöller försöker skriva en balanserad artikel om mediehantering och mediebevakning av konflikter. Landar i ett jasså, men nu kan hon säga att hon skrivit om konflikten.

Israel, Hamas, PLO, Obama, Kjöller, inte någon har flyttat några positioner. Things goes on, vanligt folk får betala. Visst är det dystert.

Ett under är nödvändigt

Det var i maj 2006 som vi träffade Hamasministern. Alla makthavare tog avstånd från oss. Men medierna var intresserade, aldrig har min telefon ringt så intensivt.

I vintras låg jag på operationsbordet. En läkare skar och borrade, den andre konsulterade, men mest talade han med mig. Jag antar att han googlat på mitt namn för kvickt som tanken var samtalet inne på Mellanöstern och Hamas. Vi hade ett bra samtal medan den andra läkaren borrade och skruvade. Läkaren som konverserade mig hade skäl för sitt intresse, var väl insatt men hade åsikter som var ett stycke från mina. Vi fortsatte dagen därpå. Frågorna kring krisen i MÖ berör många.

Själv är jag Israelvän och Palestinavän. Det är viktigt, men inte lätt. Men jag ser ingen annan rimlig hållning. För konfliktens skull men också för de många relationer vi har till den, folken och landet/länderna. Att åka bil i området är som att åka runt i sin egen Bibel. Platserna väcker associationer som i ens eget hemland. Historien och teologin faller in genom bilrutan. Man är inte oberörd.

Där lever två folk, sida vid sida, sammantvinnade av historia och heliga stenar. Men som Abraham Burg brukar säga; det finns inga heliga stenar, bara människan är helig.

En amerikansk journalist sa en gång till mig då vi delade frukost på ett palestinskt hotell på Olivberget: ”Israelerna förstår inte hur förödmjukade palestinierna känner sig, och palestinierna förstår inte hur rädda israelerna är.” Jag tror att det är en viktig sanning.

Den vägen de nu går innebär att de nu stensätter våldets och hatets stigar. Det finns oförenliga intressen, den saken är klar. Men alla inser att det bara finns en gångbar väg till försoning; acceptera den andre och inrätta sig i liv tillsammans.

Palestinierna måste sluta önska att Israel försvinner. Israel måste respektera att de har nära grannar. Gränserna i april 1967 måste gälla. Bosättningar rivas eller förhandlas. Muren rivas eller flyttas. Återvändandekravet från de fördrivna i slutet av 1940-talet och vid sexdagarskriget 1967 måste mötas med kompensation. Israel kan inte vinna något med sitt krig – inte nu, inte tidigare. Israel behöver fred med Syrien och Libanon, ockuperat land måste frånträdas eller förhandlas. Arabländerna måste utveckla sitt samarbete och bli den kulturella och ekonomiska makt de kan bli; inget annat område har så mycket gemensam i religion och språk och en rik kultur att dela med sig av. Israel, Libanon, Jordanien, Egypten och kanske Syrien kan bli ett frihandelsområde som bygger välstånd till alla ländernas folk, demokratin utvecklas. Bilden av Den Andre avmystifieras och man blir de semitiska grannar som man egentligen är; Abrahams barn.

Men kanske finns det ingen väg tillbaka, vart går då vägen?

Vi väntar på Obama. Är han månne mannen? I går sa han att det krävs en tredje part. Är USA den parten?

Saken kräver ett under, men sådana har skett där förr. De var inte möjliga – men nödvändiga.

Språket III

Har färdats genom landet. Svinkallt, Särna vann med 22 minusgrader, men västkusten ligger inte långt efter. Snön upphörde nästan helt efter Malung, dessförinnan rejält täcke och rimfrost i den fuktiga kylan. Solen ledde mig som stjärnan för magerna från öster. Vart jag for skimrade den och la allt i motljus, isbanan reflekterade. Vackert men kämpigt. Polisen godkände min promillehalt och den enda sprit som passade med bilkörning var den i vindrutespolaren, den var slut, tillochmed på macken i Grums.

Radion och Gazakonflikten följde med hela vägen.

Jan Andersson rapporterade om militära avfyrningsramper som sköt in i Gaza. Vad är det för principiell skillnad mellan dem och Hamas´ Qassamraketer som de skjuter in i Israel? Vidare rapporterade han om att den israeliska armén mötte motstånd från militanta palestinier.

Militanta israeler mötte Hamasbrigaderna - hur låter det - bara som språktest menar jag.

Kriget skördar offer på gatorna och i dammet, men den verkliga kampen står i medierna. Vilka får stöd? Vem har svikit vem?

Israeliska tidningar rapporterar om Fatahmedlemmar i Gaza som dödats, andra har skjutits i benen för att inte hjälpa Israel. Egypten och president (ra´ es) Abbas var kanske informerade i förväg om attacken. Bush säger inte mycket, men stöder Israels rätt att försvara sig mot "terrorn". Detta effektiva ord som kan betyda så mycket. Obama tiger - vi har bara en president i taget - i detta fall.

Orden och kriget. Många av världens ledare håller på Israel för att bli av med de svårflirtade människorna i Hamas. Att de vann valet var ett riktigt elände. Nu skjuter Israels regering för att vinna valet. Demokrati är komplicerat.

Då Studioett avannonserade ett inslag från Sydafrika blev man lite förvånad. En intervju hade gjorts med en kvinna som sedan dess avlidit. Detta ger studioreportern besked om och för säkerhets skull tillägger han: "Intervjun gjordes före!"

Och jag som undrade.

PA 'ready' to take Gaza if Hamas ousted

Från Jerusalem Post: Palestinian Authority officials in Ramallah said Saturday that they were prepared to assume control over the Gaza Strip if Israel succeeds in overthrowing the Hamas government.

"Yes, we are fully prepared to return to the Gaza Strip," a top PA official told The Jerusalem Post. "We believe the people there are fed up with Hamas and want to see a new government."
Another PA official said Fatah had instructed all its members in the Gaza Strip to be prepared for the possibility of returning to power.

"We have enough men in the Gaza Strip who are ready to fill the vacuum," he said. "But of course all this depends on whether Israel manages to get rid of the Hamas regime."

The two officials voiced hope that the current IDF operation would end Hamas rule in Gaza. They said that the PA was also prepared to dispatch security forces from the West Bank to replace the Hamas militiamen.

However, they denied Hamas allegations that the PA had urged Israel to launch a massive attack to overthrow the Hamas government.

Also Saturday, Fatah called on its supporters in the Strip to storm Hamas-controlled prisons to release Fatah detainees. The call came as most of Hamas's security installations were demolished by IAF planes.

Fatah representatives in the West Bank said that Hamas was holding more than 250 Fatah men in its various prisons throughout the Gaza Strip. They expressed fear that Hamas would use the detainees as human shields against the Israeli air strikes.

JP är en konservativ tidning, klart det ligger i deras intresse att lyfta fram palestinska konflikter, särskilt nu./ PA

En annan tidning som jag aldrig tidigare citerat har i dagens ledarstick en relevant kommentar:

Expressens ledare idag: "En miljon palestinier i Gaza – av sammanlagt 1,5 miljoner – är beroende av FN för att kunna äta sig mätta. Belägringen av Gaza har skapat en katastrofal humanitär situation. Att på detta sätt bestraffa en hel befolkning är moraliskt förkastligt.

Vapenvilan som ingicks i juni var tänkt att lösa båda dessa problem. Raketbeskjutningen från Gaza skulle upphöra och Israel skulle öppna gränserna för varutransporter igen. Men så blev det inte. Raketbeskjutningen upphörde aldrig fullständigt, även om antalet sjönk dramatiskt från cirka 300 raketer i maj till mellan fem och tio i september. Framför allt hävde Israel inte blockaden. Antalet lastbilslaster som släpptes igenom ökade från 70 till 90 per dag – att jämföra med runt 500 dagligen före Hamas maktövertagande.

Det är skälet till att Hamas inte ville förnya vapenvilan"/…

Rice anklagar Hamas

(Bild fr J Post)

ISRAELS REGERING SLÅR TILL MOT DET ÖVERBEFOLKADE GAZA:

At least 225 dead, over 780 hurt in IAF Gaza strikes
Haaretz, idag söndag.

Prof Ulf Bjereld säger i SvD:

”Om man menar att Israel går in med trupp och tar territorium så tror jag inte på det. Jag tvivlar fortfarande på en markoffensiv med soldater och den mansspillan på båda sidor som det skulle innebära.”

Ulfs utsaga har två problem; uttrycket ”tar territorium” låter som om ockupationen är avslutad. Vad som hände inför förra valet i Israel var att man tömde några bosättningar som hade kostat enorma summor för att försvara dem inne i Gaza.

Järnringen runt det ockuperade Gaza är enorm. ”Utomhusfängelset” mäter 50 km x 10 km (på smalaste stället) och får plats mellan Kungsbacka och Varberg på en remsa av hallandskusten. Idag rymmer det upp emot 2 miljoner människor.

”Ta territorium” är en utsaga utan innebörd. Israel vill inte ha mer mark i Gaza, ockupationen är redan total, stängslet kring området är färdigbyggt. Patrullering sker längs hela sträckan. Ändå är jag inte så övertygad om att man inte kommer att gå in och göra riktade åtgärder för att demonstrera, dödstalen kommer att rusa i höjden på den palestinska sidan.

”Ska man se något positivt skulle det ändå kunna vara att både Hamas och Fatah inser att det inte finns någon väg framåt i konflikten utan en palestinsk enighet, en nationell samlingsregering av något slag.”

Hamas – Fatah relationen är i stort passerad. Fatah är djupt splittrat och Hamas reella ledning finns i Syrien. De palestinska områdena har sönderfallet i nya uppdelningar mellan fraktioner och i de gamla, baserade på familjeklaner, vilka åter har stärkts.

De maktvakuum som uppstår då centralregeringen är svag, eller som i detta fall har underminerats, fylls alltid ut.

Nu är det relevant att tala om att det inte finns någon partner på den palestinska sidan. Infrastrukturen för enhet – eller möjlighet att styra i fragmenten av ett land – är totalt demolerad. Problemet är att det aldrig funnits en part för fred med något reellt inflytande på den israeliska sidan. Arafat försökte men blev aldrig en statsman, underminerades dessutom. Ingen kunde fylla hans plats då den blev tom och det palestinska folket är tillbaka på ruta 1; ockuperade och utan samlad strategi för framtiden. (utom en; bli fler - den demografiska frågan är deras enda tillgång, men de har inte möjlighet att försörja alla medborgare, detta är Moment 22)

Man kan inte tala om ”båda sidor” som Bjereld eller svenska medier gör. Utgångspunkten för en rimlig beskrivning är att alltid tala om ockupanter och ockuperade. Det innebär dock inte att det finns ett ansvar hos både de ockuperade och hos dem som ockuperat. Internationell rätt ställer krav på båda; men kraven är sannerligen olika!

Som vanligt står de ockuperade utan stöd och konflikten fortsätter, dagordningen skrivs av ockupationsarmén, innanför eller utanför stängslet.

Så slog de då till

i den tänkta mediaskuggan. 140 döda hittills.

Man sviktar i tron på demokratin
På ena sidan en befrielse-(eller terror-) rörelse (allt finns i betraktarens öga) -Hamas - som vann ett folkligt val, men nekades ta makten, på andra sidan ett folk som snart ska gå till val - Israel. Krafttag belönas (tror man) av väljarna.

Vi har sett det i korten länge. Inget är så säkert som att konflikten blossar upp i Mellanöstern; dels vid små framsteg i fredsprocessen, och dels i samband med valrörelse i Israel (till våren).

Gemensamt för de båda folken i Israel/Palestina är att de som är hårdförast vinner valen. Om det är palestinier reagerar världssamfundet med ett "ajabaja", om det är Israel ger i alla fall amerikanerna sitt stöd.

Människoliv räknas inte. Saken, the Holy Thing, är överordnat. Men mödrar sörjer, barn gråter. Tro inte på martyrmyten. Den är på ytan, ett sätt att mobilisera. I hjärtat gråter alla mödrar.

Terror är terror. Inget snack om saken. Ockupation är ockupation, lika tveklöst. Världssamfundet måste skruva upp tonen. EU får inte nu göra slag i saken med försvarssamarbete med Israel. Det är illa nog att vi försvarar den misslyckade amerikanska politiken i området. Nu är det nog!

Julen, fridens tid, får det att vibrera av ilska i mig. Livet är heligt. Är det så svårt att begripa. Hamas och Israels regering; besinna er!