Är vård en marknad?

Maria Rankka och Thomas Idergard har för Timbros räkning skrivit en usel artikel på Newsmill (fick väl inte in den någon annanstans.) Artikeln här.

De skriver ”Ju mer av konkurrens och kundval, ju fler alternativ, desto mer får vi alla ut av varje skattekrona” och ”verkligheten pekar entydigt på att formen har en avgörande betydelse för innehållet. När det finns en riktig marknad, när resurserna öronmärks till individens egna val, när entreprenörer och företag fritt får konkurrera om medborgarnas gunst, blir innehållet bättre, än när politiker bestämmer och upphandlar.”

När de sedan ska föra i ”bevis” upphör hänvisningen till vården och man börjar tala om skolan… Nyckelordet och Idergard/Rankkas dikeskörning är orden riktig marknad.

Jag hade ju för ett antal år sedan uppdraget att utreda ägarformerna för sjukvården i framtiden. Jag fick inte min regering med mig - Lasse Engquist och Ylva Johansson var nog på gång - men Göran Persson och Morgan Johansson älskade stopplagar; mindre tanke och mera valkanoner. (Utredningen Vårda Vården, du kan läsa ett utdrag här.)

Jag hävdade att vi borde söka borgfred kring vissa grundläggande tankar som överlevde regimskifte och skapade långsiktigt goda förutsättningar.

• Det finns inga globala exempel på vården som en marknad. Skor, mat, bilar och snus kan nås på en marknad (även om ideala konkurrenssituationer ofta saknas). Vård kan det inte; ingen kan betala själv, man är inte i stånd att rösta ”med fötterna”, vårdkedjor är komplexa och sammanhållna, forskning och utveckling kräver en helt annan transparens än vad marknader tål.

• Man får det man betalar för; i Tyskland får man bäddar (lång ”liggtid”), i USA operationer, i Danmark läkartid, i Sverige en god vård, i princip för alla. I USA kostar det mest, hos oss troligen för lite (vi behöver satsa mer på vården).

• Vården mår bra av olika utförare, vi var inte rädda för entreprenörerna och alternativ, bara de hölls samman i vårdkedjor, kostnadskontroll, transparens…

• Vi hävdade att universitetssjukhusen var nav som inte skulle privatiseras.

Det fanns då ett intresse från politiker av olika färg att enas kring detta (här skildrat i grova drag).

Vi skissade också på ett ”vårdgivarval” för ffa äldrevården. Det skulle gynna alternativa vårdgivare, små enheter baserade på olika unika bidrag till vården. Betoningen var mera mångfald än marknad. Inte heller detta blev då regeringspolitik. Den nya regeringen ligger närmare mina förslag.

Det är inte marknadens principer som kan läggas till grund för god och effektiv vård, däremot tror jag mycket på mångfald och olika sätt att utveckla verksamheten, det kan ske i privata företag och i landstingen.