Förmodligen tycker du att det är en korkad fråga. Avståndet mellan kortsiktiga politiska markörer och himlens Gud verkar långt. Jag tror inte Gud är kristdemokrat, inte socialdemokrat heller, inte ens broderskapare.
Utan andra jämförelser i övrigt så tror jag att Gud gör som kungen. Låter blir att rösta. Till skillnad från kungen har Gud dessutom knappast rösträtt, står liksom över röstlängden och nationerna... (Jag har lite koll på den saken, sitter faktiskt i Sveriges "högsta domstol" vad gäller val - snart mitt enda uppdrag.)
Men frågan har ändå relevans. Så många har använt, och använder, Gud i sin propaganda. Tro och politik hör ihop. Men religionen ska inte driva politiken (USA), politiken ska inte driva religionen (Iran, gamla statskyrkosystem t.ex.). Staten ska inte heller driva religionsförtryck (gamla Albanien t.ex.), inte heller kitta ihop religionen med makten (Ryssland, Israel, vissa arabstater, afrikanska stater).
Däremot tror jag att Gud partiskt ställer sig på de förtrycktas sida, Gud är en riktig minoritetesälskare. Rättviserop som sipprar upp från botten kan räkna med gudomlig support. Men logiken är omvänd, då minoriteten fått makt ställer sig Gud på nya marginaliserades sida. En pålitlig oppositionell, det tror jag om Gud.
Med det perspektivet har vi inte rätt att söka makten, bara kritisera maktutövning. Politiskt opålitliga, skulle man kanske kunna säga. Alltså inte opolitiska - det är lämna ondskan WO då det biter till.
Makt och Gud passar inte. För i maktutövning blir alltid någon klämd. Gud utgör frihetens vägglösa rum. Lev och låt leva.
Politik och Gud passar, där finns ett gemensamt uppdrag att stödja sanning och rätt.
Alla människor har en tro, men alla är inte religiösa. Allt är andligt, men religionsetiketterna passar inte.
En del hävdar att Gud inte gillar konsensus, kompromissernas paradis. Gud står för principer. Så tror inte jag. Gud är Konsensus.
5 kommentarer:
Åh, ibland är du så lysande att jag har lust att kika in i din hjärna för att se hur du gör!
Håller med Erica! Men jag undrar jag. Om man inte har makten, så kan man inte utföra något. Och om det man gör är gott - skulle då Gud välja att rösta på någon annan bara för att han/hon inte gillar makt? Nä, nåt annat måste det vara. Jag tror att han överlåter de jordiska besluten till oss - det var därför vi fick både hjärta och hjärna. Men stöd från anden behöver de som är marginaliserade, utanför och svaga - oavsett om det är kloka och finurliga som styr.
Så tror jag.
Jag tycker att maktfrågan är genuint komplicerad. Som demokrat strävar man efter majoritet som ger inflytande (eller makt). Hur länge kan man ha makten innan minoriteten "förtrycks"? Vi stödde folkets frihetskamp i Nicaragua och Daniel Ortega, nu är han tillbaka vid makten och är ett korrumperat vidunder. Hugo Chavez fascinerade mig, nu är han på väg att bli diktator. Morales lockade mig, tendensen är inte optimistisk. Så jag tror Gud kan viska i makten öron, men mest tar Gud ställning för oppositionen som växer nerifrån...
Sannerligen, känner igen dina ord. Jag ÄR dina ord. Hur har du skapat detta starka avtryck? Hur kan jag tänka som du när jag inte är du? Jag är fascinerad!
Frågan du ställer är central. "Hur länge kan man ha makten innan minoriteten förtrycks?" Jag återkommer till att det avgörs av maktens handlingar. Makten i demokratier som lyckas med att förbättra människors villkor och samtidigt sitta kvar under lång tid - är de automatiskt minoritetsförtryckande? Ett annat perspektiv döljs i din fråga: finns det en tidsrymd för makt innan den befullmäktigar sig själv? Eller är det - som jag hävdar - maktens/beslutens innehåll som avgör?
Jag tror nämligen inte att Gud har några bias. Han har inget emot den som styr - om hon/han gör det vist och efter sitt rena hjärta för allas goda. Han uppmanar oss att bidra i arbetet för ett bättre samhälle och ta ansvar. Skulle han då vända oss ryggen om vi tar det ansvaret på allvar? Ja, om vi missbrukar det. Ja, om vi förtrycker minoriteter. Men, nej, han vänder oss inte ryggen så länge vi också har förbarmande om vår nästa, så länge vi lyssnar på andra och varandra istället för att bli oss själva nok. Det är möjligen där ChaveZ och Morales inte lyckats så bra. Demokratin kräver respekt för minoriteten.
Återigen: Gud älskar oss alla och vill att vi ska använda våra hjärnor för att órganisera samhället så våra hjärtan kan godkänna jobbet. Om makten blir övermodig blåser anden styrka i de svagas, de marginaliserades och de förtrycktas hjärtan. Även under en majoritet som styr vist kan det finnas förtryckta minoriteter. Ett halsbrytande exempel är de stackare som under folkhemmets uppbyggnad steriliserades för att de inte var tillräckligt gott genetiskt material. Förtryck under namn av omsorg och folkhemsuppbyggnad. Men frågan blir då: gillade inte Gud den allmänna pensionen, gemensamt finansierad sjukvård och skola för alla barn? Jag tror han gillar det och att han klarar av att samtidigt ogilla allt vad illa som gjordes. Ibland är Gud måhända konsensus. Men oftare är Gud utveckling och mod. Ibland enkel, men ibland måste man leta lite längre efter honom. Liksom den här texten blev lite längre.
/Cecilia
Skicka en kommentar