Det personliga ansvaret

Det tillförde väckelserörelsen till (delar av) arbetarrörelsen. Ungefär så skriver PO Enquist i boken om sitt liv. Den som rör sig mellan författarskapet, en religiös mor och bilden av död far som han aldrig riktigt får grepp om och den egna livsresan. Rötterna i moderns frisinne, politiskt sett, lyfte fram det personliga ansvaret. Man skulle kunna säga att det inte finns något annat ansvar – utan det ansvarslöshet. Det är väl värt att diskutera nu då kapitalismens daglönare skämmer ut sig, och vi famlar efter våra alternativ.

Det, och frågan om hur vår berättelse ser ut, det tror jag är våra viktigaste frågor just nu, har varit och blir. Det var den moralen som en gång gjorde det möjligt att förnya Sverige; människor tog ansvar. Berättelsen blommade ut i Per Albins folkhemstal. Men det var inte det starka samhället han såg – inte först. Han såg människor som engagerade sig, organiserade sig, bildade sig och ställde krav på såväl staten som på det egna kollektivet och på sig själva – av var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Egoismen och profitörerna är lika farliga för våra idéer som den passiva tron på ett anonymt starkt samhälle.

Vi kan inte vara emot kapitalismen. Vi kan inte bortse från penningens makt. Vi kan inte blunda för girigheten. Men tillsammans organiserar vi kraven på transparenta system och lagstiftning för social och finansiell kontroll, för fattigdomsbekämpning, mot klimathot.

Vår berättelse är inte den socialistiska utopin, den är testad och visade sig oduglig. Det är reformismens väg som är Vår väg. Solidaritet har alltid ett pris, det priset är vi nu många som ska betala. Det är coolt att betala skatt. Det kan aldrig vara annat. Men det är vår gemensamma börs som vi väljer förtroendevalda att förvalta. Vi flyttar liksom pengar från det egna kontot till det gemensamma kontot. För vägar, utbildning, sjukvård…

Jag brukar tala om sönderslagna busskurer. Det är det mest uppenbara exemplet på förfallet. Huliganerna är de som en annan dag tar bussen till skolan, deras mamma står just där och väntar på morgonbussen till jobbet, mormor tar den till kursen i knyppling. Kuren byggde vi för vår gemensamma trafik. Men man har glömt vem som äger den!

Detta är det personliga ansvaret. För busskuren, för gamla mamma som behöver vård, när livet trasas sönder – det kan drabba alla. Därför är busskurshuliganer och giriga direktörer, skatteflyktingar och svartjobbare tecken på samma förfall. Det personliga ansvaret har svävat upp till andra nivåer. Samhället är de där uppe, staten är politikerna, kommunen är pamparnas, direktörernas sociala ansvar sträcker sig bara obetydligt längre än till bakfickans plånbok. Förfallet börjar i hjärtat.

Det brukar invändas att ett högskattesamhälle får dessa effekter. Jag tror att det ligger något i det. Det finns en balansgräns som urgröps från två håll; både av för höga skatter och av en distanserad moral.

Någonstans här måste vår berättelse gripa tag. Samhället, andra människor, grannar och kambodjaner är en del av mig, jag en del av dem. Vi är varandras grannar i busskuren. Du är jag och jag är du.

Arbetarrörelsen är i grunden inte en procentrörelse. Det är inte nivåerna på a-kassa och sjukförsäkring som avgör vår gemensamma livskvalitet, det är förmågan att bygga tillsammans, för allas bästa. Vi är inte heller en proteströrelse – det är enkelt att gå på gatan och skrika. Vår kraft var att vi organiserade oss för en gemensam framtid. Vi är en rörelse för mänsklig gemenskap, där tar vi personligt ansvar.

Arbetarrörelsen måste bli den International som ser och tar in i hela världen, ett färgblint systraskap som räknar med allas bidrag, som inkluderar, inte exkluderar, som innefattar, inte stänger ute.

Vår berättelse handlar om systrar och bröder som gör det möjligt att leva och att växa som människor. Vi tävlar på vägen, men i skarpt läge går vi i försvarsställning för varandra. (min krönika i tidningen broderskap)