Ny gemensam kyrka I - LÄRAN

I måndags var det ett viktigt informations- och samtalsmöte på Överås om vår resa mot ett nytt gemensamt samfund. Mycket folk var samlade, inte minst från Baptistsamfundet där man anar att frågan håller på att bli till en riktig rysare. De närmaste dagarna ska jag kommentera en del av det som nu diskuteras.

Det som fascinerar mig allra mest är diskussionen om LÄRAN.

Traditionellt har man skilt på Lärosamfund och Bekännelsekyrkor. Ett lärosamfund har ett grunddokument som anger tron. I sak är Svenska kyrkan ett sådant samfund (Augsburgska bekännelsen) men är ju samtidigt en folkkyrka som man till för några decennier sedan föddes in i. Många av samfunden med rötter i artonhundratalet har mera betonat bekännelsen som grund. Ingen bestämd LÄRA är fastlagd, men man bygger på Bibeln. För baptister och missionskyrkliga har friheten att tänka och i gemenskapen format sin tro varit ett kännetecken. Metodister har visserligen religionsartiklarna från Anglikanska kyrkan som bas, men är i grunden mer intresserad av att Leva rätt än att Lära rätt. Men metodistisk tradition bjuder att vi hjälper varandra att djupna och växa i tro. Därför formade Wesley klasserna där frågan ställdes om hur man lyckades i sitt uppsåt att Göra det God, Fly det Onda och använda nådemedlen.

Allt detta skildrades väl i måndagens möte på Överås.

Men nu tycks någonting hända, som både oroar och förvånar mig. Fler och fler talar om och efterlyser Den Rätta Läran. Särskilt fick avsnittet om teologi svidande kritik. Förmodligen för att man där väntade en sammanfattning av kristen tro, men fick ett antal utmaningar om den tid vi lever i – man behövde tänka själv, helt enkelt.

En illustration från annat samfundshåll: Stefan Swärd, Evangeliska Frikyrkan, som häromdagen i svepande ordalag hade synpunkter på det jag skrivit om Jonas Gardells bok, för också strid på en annan arena, nämligen om Saronförsamlingens grundliga arbete på att förnya medlemsbegreppet men där diskussionen åter har kommit att handla om homosexuella kan vara medlem i en (EFK-) församling. (I en metodistförsamling är det uteslutet att stänga någon ute.)

SS skriver på sin blogg: ”Evangeliska Frikyrkan är en evangelikal rörelse, och vi har Lausannedeklarationen som ett av våra grunddokument. Det säger att Bibeln är rättesnöret för lära och liv.” (För övrigt har han därutöver ett bedrövligt och respektslöst utfall mot Svenska kyrkan.)

Vad har då våra tre samfund för källor för tron?

Svenska Baptistsamfundet säger på sin hemsida: ” Det finns ingen baptistisk troslära, däremot vissa principer som historiskt sett är gemensamma för den baptistiska rörelsen. De två viktigaste är skriftprincipen och frihetsprincipen, som på flera sätt går in i varandra.” Se vidare nedan.

Missionsförbundet har något man kallar för Trons grund och innehåll som anger huvudlinjerna i SMKs gemensamma tro. Medlemsgrundande är ”viljan att följa Kristus.”

Också Metodistkyrkan grundar medlemskapet på bekännelsen och avsikten att leva ett kristet liv.

Alla talar mindre om lära rätt, men mer om att följa Kristus, eller om man så vill; Leva Rätt. Att nu ropa efter Rätt Lära eller Läroauktoritet är i grunden främmande för våra rörelser. Med detta inte sagt att det inte finns ett tydligt centrum i tron.

Den auktoritet vi hänvisar till är Bibeln. Alltså kokar hela frågan om läran ner till hur vi läser och förstår Bibeln. Detta gör inte saker och ting solklara. Men principen är att läsa i tro och i gemenskapen ta intryck.

Om nu våra kyrkor, i planeringen för en ny gemensam kyrka, borde framhålla något är det vår rika tradition med den enskildes kristnes ansvar att Tänka Själv. Vi gör det i mötet med Gud (be, läsa Bibeln, att spegla vårt liv i lärjungaskapets förebilder, ta del av nådemedlen…) och vi gör det i gemenskapen. Som jag ser det innebär det en frihet att tänka, generositet och öppenhet och ett medvetet sökande efter centrum; Kristus själv. Vad vill Jesus med mitt liv? Bevakningen av staketen och gränser borde vara oss främmande, men ideligen lyfta fram centrum.

(Jag är medveten om att det blev mycket. Men just nu tänkte jag lite långt.)

Från SB:s hemsida: ”Skriftprincipen innebär att vägledning för livet söks i Bibeln, framför allt i Nya testamentet. Det betyder i sin tur frihet från andra auktoriteter, utöver bibelordet. Bibeln är Guds ord och källan till en personlig tro. När vi läser den kan vi förstå vad Gud vill och vad han kan ge oss. Tron formas av att människor själva läser och tolkar bibelordet, men också genom andliga erfarenheter, som man delar med andra kristna, i samtalsgrupper eller bibelstudiegrupper.

Frihetsprincipen gäller i första hand den enskildes tro och församlingens förhållande till staten. Baptister har alltid betonat att varje människa måste ha frihet att välja sin tro. Konsekvensen blir en övertygelse om troendedop (brukar även kallas vuxendop) och religionsfrihet. Det är en mänsklig rättighet att själv få välja om man ska tro på något eller inte. Man måste göra ett medvetet val, om man vill tro eller inte, utifrån den kunskap och de erfarenheter man har av Gud och den kristna tron.

Jesus Kristus är den kristna trons centrum. Han gav sitt liv för människans skull och ur trons perspektiv har den händelsen avgörande betydelse, inte bara för oss personligen utan för hela världen. Att tro på Jesus är att följa i hans fotspår genom att handla som han och genom att tillämpa hans ord i sitt liv. En sådan efterföljelse kan ta sig många uttryck. Den kristna tron erbjuder inte någon färdig regelbok för hur man ska handla i alla situationer. Jesus ger oss principer och konkreta exempel, men vi måste själva, i dialog med honom och andra kristna, komma fram till hur vi ska leva våra kristna liv.”