Hörde Tomas Boström sjunga Cohen i Onsala kyrka i söndags kväll. Kyrkan full av folk, Tomas med en variant på programmet jag hört vid flera tillfällen, men gör det gärna igen. Han har hittat tonen. Sjunger inte helt rent (men det kanske är mitt tonande ess som styr det lyssnandet), gitarren skruvar han på hela tiden. Men det är inte DEN tonen jag talar om. Det är evangeliets ton.
Han sviktar inte på någon punkt från klassisk kristendom. Hans budskap är solklart och sylvasst. Men tonen det bärs av är den som jag vill höra från den Nya Kyrkan.
Den är ny! Garanterat ny.
Det är inte alldeles lätt att sätta fingret på det. Jag hör poeten som målar en bild, lyfter en ridå, målar ett landskap. Vi bjuds in, det skrivs inte på näsan, men budskapet sviktar inte, bärs av tonsäkerhet.
Om man måste sammanfatta det är ordet Kärlek. I ord har den kanske bäst beskrivits av Paulus. I ton ligger Boström i framkant. Det är en aning av Gud som hörs. Så vill Gud att kyrkan ska tala. Centralt men med mycket diffusa gränser. Långt utanför kyrkans tomtgräns ska vi signalera allt annat än tvärsäkerhet – av respekt för att vi talar om något och gestaltar det som gör alla ord fattiga, alla dogmer preliminära, alla tillkortakommanden som sprickor i fasaden. För genom dem kan ljus slinka in…
I morgon skriver jag om de motsatta, kallar dem de tondöva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar