var som alla andra. Orkade inte riktigt bry sig. Dagarna gick. Vardagen dammade igen glädjen, helgen var småslapp, drack några öl, rätt många ibland. Helgerna dammade också igen. Dagarna gick.
Det hade börjat som ett äventyr. Befrielsen är nära. Mosse hade lett dem ut ur vardagens dimmor. De bara gick. Rätt ut i osäkerheten. Det var fantastiskt. Kalle V trodde plötsligt att det fanns något att hoppas på. Att livet var lite mer än en räcka grå dagar som stäckte sig mellan vaggan och graven.
Därför blev han så grymt besviken då kamraterna började gnälla. De stod där på randen av osäkerheten, livet låg som en oskriven sandyta, deras fotavtryck skulle synas, märkas. Då, just då, precis när äventyret, ja Livet, stod framför dem började de gnälla. Längtade tillbaka, till räckan av grå dagar. Såna stollar!
Mosse blev tvärsur. Kalle V blev dyster. Var de inte redo att testa det nya? Därute fanns Meningen. Ett sammahang som gjorde att livet faktiskt hängde ihop och väckte lite hopp. Nu kände han osäkerhet om de någonsin skulle komma dit. De fastnade i portgången. De glömde att leva medan de levde...
to be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar