Vilken Sylvesternatt

Storm, regn, nyårsraketerna smäller av. Total oordning. 2010 ryter som ett sårat lejon (eller jellon som Dante säger). Vill inte lämna mandatet ifrån sig. Det är som Vitryssland eller Elfenbenskusten. Vägrar acceptera faktum. 2010 biter sig fast.

Gott nyårsskifte!!!
Till slut får det gamla ge sig.

2011 är ett faktum.

Tvi åt det gamla.

2010

Detta vackra årtal. Nog det vackraste vi haft, och får. En harmonisk sifferrad. Mycket vackrare än sitt innehåll.

Snart lägger vi det bakom oss. Sörjt av många. Ja, ja. Jag vet. Siffrorna betyder inget. Livet vet inte att dagen skiftat skylt. Men ändå...

Jorden och vädret har dominerat. Jordbävningar - den hemska stunden då inte ens jorden går att lita på. Haiti och Chile. Vattnet som forsat. Det livgivande begränsade vattnet som plötsligt räckt till egna terrordåd, släckt liv i Pakistan, Thailand och Ungern. Askan som vällde ur moderjordens innersta och gruvor som slöt sig om mänskliga kroppar.

Här hemma vintern.

2010 - året som jorden firade med att skaka oss.

Skriver just nu om ödesteologi. Meteorsvärmar har tidigare skakat oss. Solens regelbundna distansering som skapade midvinterblotet. Människan har alltid känt sig underlägsen Krafterna. Vad innebär det för kyrkans tro och Människans Hopp?

Också annat skakar Människan, och människor.

Själv skulle jag gärna avstått 2010. Året behövdes inte. Osunt år.

Inser att erfarenheter samlade under dess 12 månader också kan vara till nytta. Själv har jag textkopierat under året. 2010 står på pärminsidan. År att påminnas om. Postkristendomska. Ett nytt ord. Som behöver diskuteras då vi skriver 2011.


Våra beslut blir viktiga. Mest oroar mig att det inte blir på allvar. Som om det inget betydde.

Det finns anledning att grunna. En nyårsnatt. Och längre än så...

Bal på slottet

var vi inte på. Dotter och dotterson the other day. Men dansade på isen.

Vill höra kung Bores nyårslöfte: aldrig mer flera dygn under 10.

Det passar sig inte. Börjar ju likna krigsvintrar. Kanske är det krig vi har...

Jag slickar i vart fall sår...

Favoritfåtöljer

En framför teven. Älskar motion - andras. Den andra i min lilla gaskammare. Älskar motion - fingrarnas över tangentbordet.

Skriver på uppföljaren. Den första boken är snart slutsåld (nåja!) så jag känner trycket.

Om det är sant - som jag påstår - att kristentron tappar greppet, vi delar inte språk med dagens människor, återstår att leverera. I första boken har jag kortformen av 12 predikningar. Vad är det då för bärande teologi som där speglas?

Med detta arbetar jag nu. Den stora poängen med att finna orden för kristentron är att resan inkluderar mig. Avslöjar mig, utmanar mig. Det liknar situationen inför varje predikan, då det är på allvar.

Jag säger som Erlander i teve: huk' er i bänkera för nu laddar han om...

Facebooka

Blogga, twittra (nej det gör jag inte), flickra (inte heller)

Inser att fb passar dagens barn. Kort, flyktigt, ändå en glimt. Men det finns ju inget verb som passar. Fba, går ju inte att säga. Facebooka för långt. Vänna, gillar ju inte vändefinitionen. Defrienda ska det tydligen heta när man avförs på "vänlistan". Ovänna? Avvänna?

Intresserar mig för fenomenet.

Det gäller att prioritera

Dante 3 med mor och morfar på hal is


Metspö ok, Morfars kamera bättre. Ett slott och några som nästan stod i vägen


Och andra väsentligheter


Som den här


En tumme. Får inte missas. Men så här kunde det också bli

Julen har rullat vidare

Inkarnationen kvarstår. Det där pyntet som vi omgjordat den med kan kvitta. Mötet mellan människor är viktigt. Man får se upp med det där med barnet och badvattnet...

De goda dofterna är viktiga. De bär barndom till oss. Men vi lever inte bara tillbakablickande. Inte ens under jul.

Ett av julens budskap är att Himlen landat.

Gud såg oss, och Människan anade Gud. Jesusbarnet, änglar och herdar var aktörer. Jesus mer än så.

Nu är himlen här.

Nu har riksäpplet ruttnat

Kungen har skaffat sig en dagisfröken som pedagogikkonsult. Ett äpple.

Ingemar Eliasson - var har du tagit vägen? Kom tillbaka. Allt är förlåtet.

Bland älgar eller i à swedish approach to the Oval Office.

Funderade en stund över om det var en komiker. Sedan förstod jag att det var någon som förläst sig på populär vetenskap - för lågstadiet.

Ack.

God Jul

Idag börjar Det.

GODA HELGER

Min nya epost finns i beställningsrutan till min lilla bok om Postkristendomska.

Det andra kontot (hotmail) är kapat i Benin och där sitter nu mitt andra jag och försöker lura folk!

Njut av varandra och snön!

PA

Kapad

Enligt ebrev som sänds från mig är jag rånad.

Så illa är det inte.

Är hemma, ännu orånad.

God Jul

och tid för varann!

Bjuder på en betlehemitisk herde.


Ligger blogglågt över helgdagarna - kanske.

Live syns jag i Centrumkyrkan Juldagen kl 11.

Välkommen!

Nu är det bara

nedräkningsveckan kvar. X dagar kvar tills himlen landar. Guds kärlekskyss.

Vi firar den bland fetmaten och kommersiella tempels kassaregister.

Arma mänsklighet. Och en överdos av felförväntan skuggar dagarna till nyår. Och sedan ska vi betala.

Det verkar så korkat att det inte borde vara sant.

I natt flyger superjeten lågt över mitt hus. De kunde väl inte landa på Heathrow. Vem ska nu handla i fina varuhuset?

Hark! Hear the Herald Angels song!

Mari(g)a Maria

Den unga kyrkan visste nog inte vad de skulle göra med henne. Jesus och Jakobs mamma. Man kom liksom inte ifrån det, eller henne. Hon var ju liksom med från början. Hon var den som hade koll.

Hon styrde och ställde. Som en kvinna av rang i Mellanöstern. Den äldre generationen, möjligen änka. Som hon la sig i! Det hade hon gjort redan i Kana. På bröllopet. Kanske med tjocka släkten. Så där hade det pågått. Och fortsatt. Vid korset och graven. Och sedan - efter himmelsfärden - styrde hon genom Jakob,Jerusalemsförsamlingens leader.

Det var en gång hon saknades. Vid dopet. Därför tar den unga kyrkan det som det kriterium som var kravet för nye tolftemannen efter Judas? Annars kanske hon hade propsat på platsen? Och sedan nästan totaltiger man om födelsen - inkarnationen.

Kanske var det så. Mariga Maria!

Sjung in julen med oss idag. I Centrumkyrkan kl 11 oo. Kållered.

Hjul & jul i skjul

Samma fyr. Bara årstid skiljer. Dubbat är notwendigt.

Marias dag på söndag

Gudaföderska, Herrens moder, vår storasyster - fjärde advent står hon i fokus. Och hon pekar på Jesus.





Endera dan lägger jag ut min predikan på parallellbloggen. På söndag kl 11 sjunger vi - och Maria - in julen. Centrumkyrkan, Kållered.

GP

Hade PS för dagen

Ute gråväder, från 14 minus till plus en halv

och regn. Inne, julspel - kyrkorna tillsammans - därför firar vi jul;


Onödigt med regnet, kylan står och väntar, fantastiskt med kyrksamarbetet, nu en kanske tjugofemårig tradition.

Ord, och benämningar, står inte stilla

De rör sig. Betyder nya saker. Upphör att betyda det de en gång gjorde. Men de sitter också ihop. Wittgenstein menade att ord ibland måste tas ur bruk, tvättas och rengöras för att sedan åter sättas i cirkulation.

Detta är en dimension. Den andra rör Jesus. Vem är han idag? Kring dessa båda brännpunkter cirkulerar min lilla bok.

Vi vishet vinter vitter

Med Boken i bagaget for jag genom det bedövande vackra landskapet. Inte den Boken, men en liten upplaga av sommarens predikningar och de argument jag slipat på för att få syn på "det nya läget". Det som leder mig fram till tankar om "postkristendomska".

Den heliga tron, som lite parkerats på andra platsen under mitt politiska liv, har stormat över mig. Kanske har åren med lyssnande av andras gestaltningar lett mig till två frågor: tror folk på vad de säger? Och är detta autentisk kristendom?

Vem är jag att döma? Och hur låter mina reflektioner?

Försöker beskriva dem i Lilla finstilta boken. Ser fram mot Samtalet.

Tala om Jesus

med människor som inte har Bibeln i blodet


Nu finns den: Min lilla bok om "postkristendomska". I den första delen argumenterar jag för kristentrons nya utmaningar. Vem har dagens människor att redovisa sina liv inför? Vi har nog ryckt Livet ur Guds hand.

I den andra delen gör jag en narrativ genomgång av kristentrons centrala berättelser. I ett försök att berätta om Jesus utan de stora historiska orden framstår mötet mellan himmel och jord som centralt. Hur talar vi om det?

Alltsammans handlar dock om själva samtalet om vårt nya läge. Ca 60 sidor, 50 kronor (+ porto) Inbetalningskort medföljer.

De som önskar beställa gör det hos mig. pasahlberg@hotmail.com eller 0705091436.

Min lilla fina församling, som varit del av produktionen genom sommarens predikningar, har gjort utgivningen möjlig. Upplagan är begränsad.

Jag har upptäckt ett bibliskt faktafel i min text. Lite pinsamt. Den som läser (kanske) finner det. Onekligen höjer det dramatiken.

Bana väg

Har vi då fått ett terrordåd i Sverige? Klart att inte vi lämnas utanför. Man bor inte granne med världen. Man befolkar den. De extrema och tokiga är farliga. Den här gången begränsades skadorna, om medias bilder stämmer. Livet är farligt inte bara i diverse -stan. Visst vill man hoppas på dialogen, Upplysningen. Men somliga bebor gärna mörkret.

Klart man oroas. Självmorden och trafikdöden och andra dödar är visserligen större. Men visst banar terrordöden väg för ett farligare samhälle. Slutenhet lika farligt som terror? Män som döms för telefonsamtal om bröllop. Oenig Rätt. Vad ska man tro?

När terrorn bryter fram gäller det att ha huvudet kallt. Frihetens pris?

Johannes - dagens man i kyrkorna - var kritisk. Det kostade livet.

Cesur i kylan

Eftersom resten av dagarna till jul lär bli svinkalla är det här blötdygnet lite onödigt. En besvärande ishinna kommer att fylla köerna till akuten och ortopeden.


(bild från Röda holme)

Har lagt ut min tredjeadventspredikan. Johannes banade väg, en rätt handfast bild av det förberedande arbetet. Nästa söndag bär i grunden samma tema med Maria som modell. Människan sår, Gud rår. Det är evangeliet i kortform. (Även originalet - människan spår , Gud rår - är en god summa, pekar på Gud.)

Får väl halka vidare, på isgatan och i evangeliet.

Onsala

inte heller fy skam. Fre mo:

Bore - vacker men kall

Öppet hav, stelfruset land - och sol. Här gårdagens Hunnebo genom den stationära webcamen där. Adress dit: här

I Linköping hade man satsat på utsmyckning som jag vintergillade


Så här på Missionskyrkans gata.

Vacker tid, men snart är det midvinter. Då återkommer ljuset.

Equmeniakyrkan

är ett av förslagen.

Jag var rätt kritisk till namnet Samfundskyrkan. Det är jag fortfarande. Men namnfrågan är inte enkel. Namnet ska säga nåt, och kunna fyllas med innehåll.

Ikea sa inte så mycket i början.

Det ska kunna användas. Nu går jag till xxxxkyrkan. Jag tillhör xxxkyrkan. Det ska kunna översättas.

Utöver Samfundskyrkan prövar vi nu Enhetskyrkan, Frikyrkan, Emmauskyrkan och Equmeniakyrkan.

Ännu är inte förslagslådan stängd. Men troligen heter vi ett av dessa namn om ett år. Vad tycker du?

Jag har återvänt in i mina

två senaste romanmanus. Årets och fjolårets. Återbesökt orden som föddes på bergskanten i Klövsjö under de två senaste vintrarna. Möjligen förvånar det ingen att de i huvudsak utspelar sig i sommardräkt. Dock märker jag att i dessa båda saknas havet.

Manushögarna öppnade sig för omläsning. Korrigering, felstavningar, saknade ord. Namnbruk som inte var konsekvent. Sammanhangsläsning.

Somt kändes bekant. Annat kom efter en sidvändning som överraskningar. Orden hade slumrat men förnyats. Kom till mig som från en främlings mun.

Så är det till och med då man skriver. Fingrarna överraskar mig. Jag skriver, men orden och sammanhang förvånar mig. Varifrån kommer bilderna?

Berättelsen får ett alldeles eget liv, och personerna. De låter inte mig styra. Jag blir ordens servile tjänare. Berättaren sitter bredvid, jag nedtecknar hennes bilder.

Ett år, nästan två, är avståndet till den ena manushögen. Och jag läser som vore det en främlings hand som hälsar mig.

Ska drista mig till en förlagskontakt. Igen. Och invänta refuseringsbrevet.

En promille av skrivna manus blir bok.

Ett bullrande skratt

Står det i Wikipedia att jag har, sa en journalist som ringde just. Texten är väl inte helt korrekt. Men med Wikipedia är det nu så att saker samlas. Man kan undra varifrån de kommer. Så här står det just nu:

"Pär Axel Sahlberg, född 1954 i en murarfamilj från Borås. Pastor och riksdagsledamot (s) för Hallands län.

Började redan som 21-åring arbeta som pastor i Metodistkyrkan i Sverige. Var länge konfirmationspastor på Västkustgåren, Metodistkyrkans lägergård i Halland, Kungsbacka.

Engagerade sig som kommunpolitiker tack vare en pojke som senare blev fosterbarn hos familjen Sahlberg under fem års tid.

Riksdagsledamot för Socialdemokraterna 1994-1998 samt från 1999. Ersättare 1998-1999. Satt i riksdagen fram till valet 2006. Ledamot i konstitutionsutskottet, suppleant i socialförsäkringsutskottet, suppleant i utrikesutskottet, suppleant i europarådets svenska delegation samt ledamot i valprövningsnämnden.

Var en viktig del i utredningen som till slut separerade Svenska Kyrkan och staten från varandra.

Ordförande i International League of Religious Socialists från 2003 och Ordförande i Life and Peace. Vice ordförande i Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund.

En fantastisk talare och en god debattör.

Har ett bullrande skratt som hörs genom väggar av stål.

Två barn och fyra barnbarn."

Man undrar... Det var faktiskt inte genom "pojken som blev fosterbarn" jag engagerade mig. Men en annan pojke jag mötte i kyrkans arbete som fick mig att börja undra.

Väggar av stål?

En dag som blev utan

Det var idag. För 36 år sedan. Snöfri vinter. Släkten och vännerna samlade. Av olika skäl var de försenade, en var drygt 20, den andra hade fyllt 21. Unga, skulle man sagt, kanske man sa. I nöd och lust, sa de. Jo, så blev det väl - som livet är.

Men 36 blev det inte. Något skar in emellan. 7 dec blir dock en av dagarna att minnas det. Det som var. Som inte längre är.

Har hållit det på avstånd ett tag nu. Försökt orientera framåt. Men inte idag. I fattigdom och rikedom... Undrar om det är kronologi i det? Fast, det är klart. De är båda relativa begrepp. Kanske gäller det också de andra; nöd och lust, hälsa och sjukdom... till dess döden skiljer oss åt.

Borde nog ändras. ... till dess något skiljer oss åt.

Det tar slut. Kan ske på båda sidor om graven.

Borde kunnat bli 37. Men vem kan bestämma sådant...

Välkomnades hem till

vintern.


Det är då man längtar sommaren.

Men visst, snön skänker mörkret ljus.

Små splittrade stammar

på varsin sida om Norra Vättern. Det var de som stred om makten. De slog ihjäl och bad, med samma frejdiga min. De var minsann vikingarnas ättlingar.

Birger samlade dem. Förhandlade med Rom och Bremens sändebud, på latin. Byggde den nya nationen. Grundlade Stockholm. Svearna skulle få vara med på allvar, kanske också norr därom liggande fäbodar.

Allt var inte frid och fröjd. Men uppgörelsen med Rom i Skänninge 1248 spelar roll.

Bjälboätten, Birger och efterföljarna, spelade roll. Framöver, efter vissa konvulsioner, och stormaktsdrömnar blev det en hygglig liten småstat med viss moralisk resning.

Jo, jag tänker på Sverige, så beroende av omvärlden (ack dessa historielösa SDare som nu tror de ska regera). Mest tänker jag dock på Ny Kyrka. 1848 döptes de första i Vallersviks kattegatska böljor. 2011 är vi kanske en ny kyrka.

Om den talar vi i Linköping. Bjälbo ligger bara fyra mil bort, liksom Skänninge.

Så här ser de ut

Olle Alkholm, Ann Westblom, Lasse Svensson och Håkan Englund. De är arbetsgrupp för remissvaren. Vår kyrkas jarlar.

Ny kyrka

Sammanträde i styrelsen för kyrkan som inte finns - än. Arbetsgruppen som nu sliter med alla kloka synpunkter och inspel från 540 remissvarare. Spännande. Om några veckor läggs preliminära texter ut. Lovar spännande läsning.

Passade på att besöka en kollega.


För 800 år sedan formade han inte framförallt en kyrka, snarare en nation.

Var hemma hos Birger. Han utan särskilt efternamn. Var Jarl, kungens jarl, men i stort sett istället för kung. Kyrkan i Bjälby. Här var han, den som författaren tänkte som ARNs sonson.

Han önskade oss lycka till med ny kyrka.

Vinter

Av den vita sorten. Igår rimfrost i Stockholm,


idag tjock och mjukt snölager, kanske ett par decimeter.

Vackert.

Wikiläckan fortsätter. USA manipulerar vapenhandeln. Jo, vi visste det. Detta är dock en poäng i läckaget. Hela vår vapenindustri sitter i amerikanarnas teknikknä. I grunden är det ett argument mot myten av självbilden av en självständig industri i vårt lilla land.

Inte nytt, men verifierat. En annan sak är det med diplomatskvallret men, som andra påpekat, gränsdragningen är inte lätt att göra. Nu görs den publikt. En ny tid.

Över mitt landskap ligger nu snön decimeterdjup. Det som göms i snö...

På resa - igen

Norrlandsvinter i hela Sverige. På min färd via vackra huvudstaden var snötäcket tjockast på höjderna mellan Ulricehamn och Jönköping.

I Stockholm hade folk siktat halofenomen runt solen.


Och i tidningen Dagen diskuteras nya kyrkan. Missionskyrkan, som jag påpekat tidigare, åker i sista vagnen. Först i samband med remissarbetet har många i SMK insett vad deras beslut 2009 innebar, nämligen att vara med och bilda en gemensam kyrka. Nu påstås det vara för mycket metodism! Kul. Vem inom SMK kommer nu att upplysa de tveksamma inom samfundet att de talar emot sin egen konstitution från år 2000?

Spännande resa. Det är på allvar. Det märks.

0 grader i Kiruna

Inte ens vädret kan man lita på. 12 svinkalla, fuktiga och vindiga grader hos oss.


Påminner om sommaren. Det är något annat det.

Wikileaks jagas. Hur stämmer våldstäktsmisstanken i Sverige in i det mönstret? Tillvaron, som vintern, är komplicerad.