Nationalism i den groteska brunvarianten, eller den kring fotbollsarenor, eller rent av på arenan är i grunden rätt förfärlig, och hopplöst ute.
Samtidigt har människan det primitiva behovet av ett vi som skiljer från De Andra. Barnet genomgår resan, blir ett jag ur den kollektiva massan av mor och familj. Definierar sig själv i speglingen av de andra. Och bildar nya vi:n.
Men vi är inte dessa koltbarn. Men vuxna. Som ser likheter med andra. Korta, tjocka, bruna, svarthåriga, flintskalliga... För att skjuta på fienden måste han nedgraderas till något lägre, eller mindre viktig.
Men vi ska inte skjuta honom. Vi ska dela jord och luft.
Jag inser att jag är en usel fotbollssupporter. Tänker inte vi om ett enda lag. Men gillar en god och rask kamp.
Ser vi inte hur lika vi är? En ortodox ryss kunde vara en katolsk portugis eller en luthersk dansk. Språk är markörer. Och färger.
Därför blev det så obegripligt med allt blågult då Sveriges lag mötte Ukrainas. Likheten var uppenbar. Det tog tid innan jag i djupet riktigt såg vem som var vem.
Det nationella är en provisorisk hantering, ett administrativt område. Inte mer. När når vi dit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar