Mer om punkt 1:
Den felvända tratten: Kyrkan som gestaltning av Gudsriket
Vi anar inte hur "kravlistan" ser ut för människor som kommer i vår (och GUDsrikets) närhet. Jag tror att det nästan är biologiskt nedlagt i oss: Jag är inte värdig; jag tror inte rätt; jag tror inte som dom; jag lever inte som jag borde; jag är inte redo att bekänna min synd, mitt liv är en spillra; jag är alls inte helig; jag vet för lite; dom accepterar mig nog inte; vad har jag gemensamt med dom; jag anar lukten av skenheliget... (Till det kommer språket, uttrycken, formerna (som jag återkommer till) som blir mer och mer distanserande.)
I grunden byggs dessa trösklar av en lurig kontroll, som jag tror ytterst är ett arv från Maktkyrkan. Den som skapade ett vi innanför – vi som tror rätt, tillhör rätt folk, är kungens folk – till skillnad från dem utanför – av ett annat folk, med fel tro, som beter sig konstigt...
Det är nu tratten kommer in. Idag är pipen vänd utåt. Entrén är ett nålsöga. Kraven på omvändelse och etisk perfektion är sällan formulerad, men vibrerar ur väggarna. Sedan, väl därinne, tillåter vi oss en allt större "frihet". Att tro och tolka, att leva, vara griniga och giriga, missunsamma och dömande.
Tratten ska vändas. Mot människor är den vid, som GUDs kärlek, nästan utan horisonter. Men ju närmre korsets kraft vi kommer, dess mer smalnar tratten: Gör oss mera lika Jesus.
Detta är inte en strategi. Den är den teologi som kyrkan bär, och bärs av. Men vi vände fel sida ut, för att inte förlora kontrollen. Dessutom har vi utverkat oss en stor frihet när vi tror vi är "innanför". Jag tror vi vaknar till en chock...
4 kommentarer:
skenhelighet
skulle det va.
/pa
Jag kan hålla med om det du säger. Jag tycker mig ändå se en tydlig "vi och dom" tanke i Bibeln men att Jesus och andra liksom drar gränsen mer suddigt (när blev Peter frälst?), om än lika markant (Den som inte är med mig är emot mig, o.dyl.).
För mig är det självklart med ett "vi och dom" tänk, frälsta och ofrälsta, Guds barn och "Vredens barn" för att citera Paulus. Men helt uppenbart är det mycket ivägen hos folk innan de kan se den Jesus vi trevande visar fram.
Paulus skriver ngt viktigt i Ef 4:20-24, och Jesus har liknande resonemang när han lanserar tjänandet. Det pekar på vår förvandling – i och med Jesus – inte inför vandringen.
/PA
Är det inte Jesus som förvandlar oss under vår vandring? Oavsett så är det Anden som föder oss på nytt och helt klart betyder ju det att vi inte är det förrän han gör det...vilket ger ett "vi och dom", eller hur?
Skicka en kommentar