Sammanhanget

D. Sammanhanget får sammanhang

Paulus hade levt hela livet med bilden av att han badade i GUD. När han citerar Epimenides dikt (fr 600 fKr) om Zeus gör han den till uttryck för sin tro: Det är i GUD vi lever, rör oss och är till.

Men kampen. Känslan av att inte räcka till. Att inte prestera det liv han rent teoretiskt insåg. Den plågade honom. Liksom senare Luther, och ännu mera typiskt John Wesley. Det är i de tankar som formar Romarbrevet som de, alla tre, finner sin befrielse, sin förlösning: Rättfärdigheten ges av nåd – genom (till-)tron allena. Det är GUD som gör det. GUD ger liv. Korset/Kristus är nyckeln.

Vårt Sammanhang kan beskrivas genom att skildra Skapelsen – det underfundiga nät i vilket vi är invävda. Men kan också samlas vid Korset, läst på Ps sätt. Den nya skapelsens dag. Kärlekens stora famntag. Det ögonblick vårt sanna jag blir möjligt, vars form vi sedan söker varje mänskligt liv. Kristus lever i mig. Där vi (åter-)förenas med GUD, lever i GUDs famntag.

I Ef, Kol och Fil blommar dessa konnotaforer. Vi kan, ur detta perspektiv, med fördel läsa lite översiktligt. Bläddra förbi de konservativa texterna om underdånig eller de militära om rustning. Inte minst har jag omprövat Kolosserbrevet. Det är Ps stora lovsång. Vi hör mystikern P berätta sitt sammanhang.

Nu återstår det lilla: Vi ska göra det till vår berättelse, till våra liv.