EN POSTKRISTEN KYRKA - ÄR DEN MÖJLIG.
INLEDNING:
Vi har ett fantastiskt läge för en omstart av kyrkan och trons vandring:
• Den gamla auktoritetstron är (sedan länge) helt outdated.
• Gamla, tokiga bilder har falnat och fallit ner i historiens runda arkiv: Maktkyrkan, kristnade nationer, kristen mark, döp dig eller dö, korståg, kristna troskrig (in hoc signo vinces), prästen som myndighetsperson, vetenskapsskepsis, synen på människan, demokratin...
• Vetenskapen blottlägger fantastiska snittytor i tillvaron som ger oss anledning att fundera över mening och sammanhang.
• Människan tänker själv: Homo sapiens, som vet att hon tänker.
• Den religiösa ytan krackelerar, var finns då därunder?
LITE STATISTIK:
Nästan 6,4 miljoner människor, eller 65,9 procent av Sveriges befolkning, tillhör Svenska kyrkan som redovisar 15,6 miljoner gudstjänstbesök. Över en 25årsperiod är det en minskning från ca 24 miljoner, alltså 1/3 uteblir. Söndagens gudstjänst har minskat från nära 10 miljoner besök, till 4 miljoner. Omräknat går Svenska kyrkans tillhöriga till gudstjänst eller mässa 1 gång på 18 månader.
1970 döptes över 90 000, 2013 55 000.
1970 konfirmerades nästan 80 000, 2013 knappt 30 000.
Vigslarna föll från 35 000 1970 till ungefär hälften 2013.
Begravningarna står sig bäst: Ca 80 000 1970 och nu ca 70 000.
Svenska kyrkan är inte allt. Sammantaget är det nog fler som idag går till gudstjänst i andra kyrkor, moskéer och synagogor. Vi vet att hälften av svenskarna ber (lite oklart till vad), men inte mer än ca 5-10% går med viss regelbundenhet i gudstjänst.
Detta förstärker de följande områdena:
- Den kollektiva andakten (eller liturgin) går förlorad. Då prästen vänder sig mot altaret och ber, tolkas det som paus och det tisslas och tasslas i bänkerna.
- Sånger och psalmer har gått förlorade. Det blir tyst psalmsång, många försöker inte ens – det är liksom inte deras bord.
- Bibelns språk och lager-på-lager-bilder förstås inte. De kyrkovana är rena fundamentalister: ord är bokstavliga.
- De bibliska tavlorna blir platta och intetsägande.
- Jesusdynamiken förlorar sin sina djup. Människor kan ha viss respekt för Jesus som historisk person, men Kristus blir då lösryckt ur en religiöst kulturell kontext.
- "Vem vet mest" vet ofta ingenting om bibliska frågor.
Sammantaget ser vi därmed bilden av postkristendom. Och jag tycker det är tydligt att vårt budskap inte är övat för denna situation. Vi använder olika begrepp; avkristning, sekularisering, postmodernism... De betyder olika saker, och det är ofta lättare att se och peka ut en riktning än att tydligt säga exakt var vi befinner oss. Jag brukar därför använda begreppet Postkristendom. Den ger en viss logik till vår historia: Prekristendom, Kristendom och Postkristendom. I botten på det här uttrycket finna det engelska Christendom. Enkelt uttryckt kan vi säga att det handlar om den officiella kristentron: Statskyrkosystem är ett tydligt exempel. På många sätt liknar vår situation Nya testamentets situation: Hur presenterade de Kristus till en värld som inte kände Jesus? Men, vi ska se hur stora skillnader det finns mellan deras tid och vår, som jag förstår det.
Hur låter Jesustron på postkristendomska – det är min stora fråga! Och varifrån hämtar vi hjälp?
Bibeln, GT och NT, är ett budskap skrivet in i en religiöst (överspänd) miljö. Men vi läser texterna som om de kan möta oss i alla möjliga situationer: Som ett mellanting mellan tidningstext och lagtext.
Strängt taget är det bara då Paulus predikar på Areopagen i Aten, vi finner en predikan till icketroende: dvs inte judar eller kristna. (Så: Bibelns 66 böcker innehåller 1 "sekulär" text).
På ett sätt är vi lämnade i sticket. Budskapet må ju vara hur elegant som helst, når det inte fram är det inte mycket värt.
Kyrkan då, vad kan vi lära av kyrkan, och hennes historia?
Detta är nog min allvarligaste upptäckt: Inte mycket. I en eller annan form har kyrkan hittills alltid kunnat tala in i möblerade rum: Där har funnits bilder av andlighet, språk för tro och kult för gemenskap. Kyrkan har kunnat, på goda och dåliga sätt, kunnat flytta runt på hyllorna. Jesus själv talade med judar, de hade det mesta gemensamt, Luther talade till katoliker, Wesley till anglikaner, väckelserörelserna i vårt land talade till lutheraner. I Utvandrarna är det självklart att Karl Oskar efter branden, då allt spannmål brunnit inne under missväxtens svåra år, kasta upp de sista stråna mot himlen och anklaga GUD. Vi kan fundera över teologin i det uttrycket. Men vem kommer framtidens människor att ställa till svars inför de ofattbara katastroferna? Evolutionen? Den krökta rumtiden?Kvantfysiken? Vilka blir våra anknytningspunkter?
Idag ställs vi för första gången i mänsklighetens 10 000-åriga historia inför att möta människor som, mer eller mindre, helt saknar bilder, språk och vana för gemensam andlig kult. Lite finare uttryckt: De saknar religiös referensram. Den kollektiva kulten saknas inte helt, ännu. Vi kan motionera ihop, dansa, supa skallen av oss, konsumera. Men vi möter nu människor som inte längre har ett språk för hur individens existentiella torka hänger ihop med andra människor, med världen, och med en gud. Hur predikar vi då Jesus?
Kyrkan har visat sin allra starkaste sida som politiskt och nationellt kitt: En svensk är en lutheran, en ryss är en ortodox, en spanjor är katolik. Eller som nationell fostrare av sitt folk. Det är ingen svensk uppfinning att folkskolan var kyrkans fostrarinstrument. Det är ihop med Makten kyrkan har haft sin stora framgång. Hur ser kyrkans uppgift ut i maktlöshet, eller ur ett underifrånperspektiv?
(Självfallet kan det diskuteras hur långt denna tidsstyrda förändring har gått. Sekulariseringen kan ju beskrivas från reformationstiden i väst då den katolska kyrkans absoluta hegemoni bröts. Nya samfund har alltså varit sekulariseringens instrument. Min poäng är inte att fastställa hur långt bort från kyrkan människor befinner sig, men peka på riktningen. Hur gör vi då allt måste byggas från början.)
Jag tror att den kulturrevolution som är nödvändig främst är en kostsam och lidelsefull kamp inne i kyrkan. Den har ett problem, för ännu befolkas kyrkan av just de som kan språket. Vi blir en spillra i en i övrigt tondöv värld.
Jag vill skissa på det jag tror måste ske; först inom kyrkan och sedan med det budskap som möter människorna runt omkring oss: (Jag väljer Tranströmers två fina uttryck: inomhuset och utomhuset. Han skriver ju:
Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en
chans att få se sig själv.
INOMHUSET:
Vad tror vi?
Vet vi vad vi tror?
Lever vi det vi tror?
Återbesöka källorna
Leva med Bibeln
Omläsning av de gamla texterna
Få en mer lyssnande kultur
Öka teamarbetet i kyrkan
Ompröva arbetsformer och prioriteringar
UTOMHUSET:
Berättelsen:
Vi behöver en förnyad lust, och troligen ett nytt språk, för att dela vår berättelse. John Wesley i Bristol. Det frågas ofta varför Paulus säger så lite om Jesu jordeliv. Vi vet ju inte säkert att det var så, men texterna motsäger inte frågan. Kanske var det en strategi. Kan vi tänka oss att förmedla en Jesusberättelse utan att som positiv dra evangeliets händelser, närmast som sagor? Jag tror att våra perikoper och vårt sätt att hantera Bibeln är helt omöjlig i framtiden.
Gemenskapen:
Vår tid präglas av en fantastisk individualitet. Men visst har den också en baksida. Mitt i människans mest enorma kommunikationsera har vi kanske tidernas största ensamhet. Kyrkan måste möblera för en gemenskap som går mot tiden. Paulus fantastiska bild av Kristi kropp är nog Nya testamentets mest slående bild: Vi är lemmar, varandra till tjänst.
Efterföljelsen:
Jesus gick vid stranden till Genesarets sjö, och sa: Följ mig. Jag kan inte se någon mer så central text. Ett liv i tro handlar inte om läran, eventuell grad av övertygelse, men om att vandra med Jesus, till förvandling. En tro som tar sig uttryck i kärlek, skrev Paulus.
AVSLUTNING:
Trons liv är ett liv i sammanhang. Kanske är klimathoten den allra mest evangeliska och tydliga bild av vad vi står inför. Den rymmer ansvar, individuella beslut och livsstilsfrågor, globala och kollektiva beslut, en justering av vår livsstil och en beredskap för att avstå. Den är komplex och går på djupet. När lärjungarna grälade om vem som var mäktigast och märkvärdigast tvättar Jesus sina lärjungars fötter. Den som är störst bland er är de andras tjänare.
Det är läget för kyrkans omstart. Kommer det att ske? Jag är inte så säker på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar