Samtal om Universum 4

fides quarens intellectum

Som ärkebiskop av Canterbury ivrade Anselm för kyrkans frihet. I sitt filosofiska tänkande betonade han förnuftets betydelse för tron, uttryckt i satsen Credo ut intelligam (latin ”jag tror för att jag skall förstå”). Därmed menar Anselm att det är möjligt att genom ratio greppa vissa av uppenbarelsens sanningar. Anselm söker beskriva förhållandet mellan tro och vetande genom uttrycket fides quarens intellectum (latin ”tron som söker ett sätt att förstå”). För Anselm står således inte tro och vetande i ett motsatsförhållande, utan den rationella kunskapen kan ses som ett resultat av tron. Dock är tron alltid grunden för Anselm.


Vittnar lagbundenhet eller mirakel mest om Skaparen?

En annan uppsättning frågor tar oss till ett annat teologiskt djup: Är GUD/Skaparen bunden till Skapelsens lagar, eller principer, eller är själva idén, eller privilegiet, att en skapare närsomhelst och hursomhelst gör det Skaparen själv vill? Eller uttryckt på ett annat sätt: Är det lagenligheten som gör Skaparen eller är det istället undantagen, eller miraklen?

Trosparadoxen, som jag aldrig riktigt begripit: Vi har en tendens att satsa mer på GUD då Skapelsens principer sätts ur spel än då de faktiskt gäller. Hur kan det komma sig att upphävandet av systemet vittnar mer om Skaparkraften än troheten mot systemen (matematiken, lagarna, skaparprincipen)?

Är det rimligt att just detta skulle skilja astrofysikvetenskapen från teologin? Övertyga mig gärna om det.

Credo ut intelligam

Anselm av Canterbury, född 1033 i Aosta, Piemonte, Italien, död 21 april 1109 i Canterbury, England, var en italiensk teolog och filosof tillhörig benediktinorden.


Inlägg 1-3 nedan.