fortsatt samtal med mig själv, med anledning av min lilla bok VAD ÄR DÅ EN MÄNNISKA? som släpps inom några veckor. Del 1-4 av samtalet nedan
Kompisotörer. Vi människor måste göra oss till Universums vänner. Och varandras. I min bok Vad är då en människa? finns det nog tre huvudtrådar: Vi är invävda i skapelseväven, vetandet och meningens spänningsfält och den konkreta frågan: Hur jag blir en god människa?
1. Vår plats i Universum är det centrala tema vi alla har att relatera till. 13,8 miljarder har det tagit att presentera Universum, som vi nu ser, och förstår, det. En närmast evighetslång tråd som virvlar sig tillbaka till Skapelsen/the Big Bang, eller vad vi nu kallar det. Den oändliga rymden, eller parallella universa – multiversum – är vår plats i denna oändlighet. Antingen som just de konkreta varelser vi nu tror att vi är, i samspel med Alltet, eller som hologram på Det Stora Svarta Hålet, som speglar all tid på gränsen till den gravitionella centralpunkt, som samtidigt håller all tid i en knuten näve och spelar upp all evighet som en film på hålkanten. Ytterst kan vi inte veta. Men vi kan lyssna till rösterna.
I min bok låter jag – mycket översiktligt – Galilei (och Kopernikus) komma till tals med Newton, Einstein och kvantteorins Heisenberg och Bohr, och i senare tid samtala med Stephen Hawking. Den observerbara teorin, som växer till en hypotes, är i hög grad grunden för betraktelsesättet, med en ödmjuk ton av att ännu inte veta. Jag använder en viktig formel: Det kan inte rimligen finnas en motsättning mellan det (GUD/Skaparen) skapade och GUD/Skaparen själv. Liksom vi kan ana GUDs drag i Jesu ansikte och liv, verkar det rimligt att anta att GUD avtäcker sig själv i det skapade. Den stora frågan blir då om Universum uppför sig i enlighet med de lagar som nu gällt i miljarder år, eller enligt matematiken – som somliga hävdar, eller om GUD är en separat "motor" som håller alltsammans igång, och fritt kan justera allteftersom. Gammal (s.k. Primitiv Religion), som vi även hör röster ifrån i bl.a. Gamla testamentet, och kan återfinna in i vår egen tid, bygger emellertid sin trosuppfattning på en Skapare som i varje stund tillser, upprätthåller och, möjligen, efterhand justerar (i) sin Skapelse. GUD ger regnet, svara för hagelförrådet, stillar stormen, låter berget falla, ger skörd, hotar med missväxt... Einstein uttryckte sitt tvivel på detta med en negation: GUD spelar inte tärning med Universum. Här återfinns därför den första vattendelaren, som för stora konsekvenser med sig, vilket kan uttryckas på olika sätt, t.ex.: Lyder GUD under Skapelsens (sina egna) lagar?
2. Vetandet och meningen, menar jag, ser från två skilda håll – och jag kan inte acceptera att de sätts som motsättningar: Vetandet beskriver i första hand ett hur. Meningen ett varför. Den existentiella förståelsen av Människan behöver båda. Vi kan leva utan, som ett lok som följer spåret utan att fråga om hur eller varför. Men Människan är något annat. Eller? Det som jag nu studerar, och vrider och vänder på, handlar dels om att se om de gränser, eller murar, som byggs mellan dessa båda (och de byggs från båda håll) verkligen är nödvändiga och dels vilka bidrag som ömse sidor faktiskt lämnar till att riva just den muren.
3. Om inte vi är något mer – än kemi och biologi – behöver ju inte frågan om godhet ställas. Vi är goda mot de egna och betraktar resten som fiender. Personligen kan jag inte slå mig ner där. Vetandet har i sak inget etiskt mål eller moralisk kompass: Det finns inget mål med Universum. Vi är bara gravitationens fångar. Meningen har ett mål, vilket kan beskrivas med olika termer, t.ex. Himlen. Men stensätts med den magi som riskerar reducera oss till offer för verkligheten.
I min bok VAD ÄR DÅ EN MÄNNISKA? har jag valt att i mindre grad spekulera på dessa djup, bara möjligen indikera dem, men mest stanna inför Storheten och Litenheten, och envist ställa frågan: Hur blir jag en god människa.
Och. Jag tror jag har svaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar