Samtal om Universum 6

Oavsett om skapelsens mål är människan, eller vi mera är en evolutionär slumpprodukt, så (tror vi att) finns vi. Alternativet är ju att vi t.ex. är hologram på hålkanten till ett svart hål. Och antar att vi är bland de underliga saker som de facto existerar. Det märkliga är ju att någonting finns, det kunde ju lika gärna vara så att ingenting finns.

Själva finnandets gåta är väl grunden till homo sapiens sapiens. Vårt självretrospektiv och speglingar mellan en inre och yttre värld gör oss, kan vi anta, till något unikt. Och vi är fantastiska och fasansfulla på en gång. Fastän vi lever bara ca 82 år hinner Universums alla tider ikapp oss, och all framtid speglas i vår inre livsmaskin. ATP-molekylen förnyar motsvarande halva kroppsmassan varje dag i en till synes otröttlig förnyelseprocess, med de energier som håller livsfabriken igång, två minuter åt gången. I den lilla cellen, som var enskild rymmer tusen mitokondriehårddiskar samt 100 miljoner proteinmolekyler, som krockar och utbyter livsinformation miljontals gånger per sekund. Vårt inre Universum.

Vilar vi i den geniala slumpens och de långa evolutionsseriernas famn eller i skaparfamnen som blinkar åt oss med vänster öga.


(I filmen om Stephen Hawking finns en helt magnifik scen där den ALS-sjuke nybakade fysikdoktorn firar med sina vänner. Bäste kamraten lyfter Stephen ur rullstolen och känner att kroppen är helt utan styrsel och undrar, lite underförstått, hur i allsindar han lyckats göra barn. Stephen svarar med ett leende: Det verkar funka automatiskt. Varpå kamraten lägger honom i Queen Victorias armar.)