Samtal om Universum 7

Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden.

Han låter människor urskilja ett sammanhang,

men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Pred 3:11



Ännu står vi gapande av beundran inför Alltet, det lilla och Intet; det är märkligare att något finns än att ingenting finns.

I äldre tid fanns tron på GUD som Skapare, som en gammal byggmästare. Som byggt ett stabilt Universum. Orubbligt. Paradoxalt nog tidsattes det. Det hade x års historia. Det finns mycket som talar för att kristendomen sedan uppfann jordens slut. Vi hade en början och fick ett slut.

Ännu på Einsteins tid var det orubbliga, stabila och oföränderliga normen. Relativitetsteorierna tillät inte det rigida. Men tanken satte gräns och Konstanten uppfanns. "Mitt livs misstag", konstaterade senare Einstein, superhjärnan. Efter hans död har den återförts, i modifierad form. Om gravitationen och de mörka energierna fått härja fritt hade kollapsen legat närmare.

Ännu "bråkar" teorierna om början, och slutet. Kanske får vi aldrig grepp om helheten. Men vår lilla avdelning i Vintergatan, solen med sina planeter, har en alldeles bestämd början. Och troligen ett lika bestämt slut. Våra livsformer kräver en "andra" generationens sol. Vi är som det moderna brödet; förbakat på en plats, för att sedan få slutlig form på bensinstationen. 4,5 miljarders bakåthistoria. Jorden har kanske några miljarder år på sig innan solen går bananas och kokar bort förutsättningarna för liv. Jordens livsparentes kan ha bästföredatum på 5 miljarder år. Och människan några hundratusen år. Troligen lever vi nära mitten, eller i början av slutet. Sedan bakas vi ihop med Andromeda, och kanske in i Den Stora Lockarens famn. Vilken plats det då finns för lilla Tellus kan ingen människa veta. Vi är i praktiken som Martinssons Aniara.

På sätt och vis gillar jag strängteoriernas 10, 11 eller 26 dimensioner. M-teorin sväller som en deg och får inte plats i våra bunkar. Vår hjärna är rätt linjär, sorterar saker längs tidslinjen, och älskar att mäta avstånd. Den gör oss till ett rörligt men permanent centrum. Alla trådar löper till mig. Vi vet att det nog knappast är så, men vi gör så. Kanske bör vi inte kämpa emot. Låt egocentriteten blomma...

Eller inte. För nog borde det mest framträdande vara att vi inte bara är kemi. Vi är något mer. Eller?