Herdesöndagen ger anledning att fundera över vår GUDsbild och Jesusbilden. Den är inte statisk, eller en gång för alla given. Relationen är dynamisk - en levande människa möter levande GUD.
Jag tänker mig nog idag förenkla urvalet med fyra snapshots. Å ena "ytterligheten" kungabilden: Hosianna, Messiaslängtan, Davidskomplexet,, kungars kung... Han som blir allt och i alla. Det är i hög grad framsidan. Världsbilden är orienterad. GUD är stor. Baksidan av den bilden är underkastelse, lydnadselementet, nationalism och gränsdragningar: Vi innanför, De Andra utanför gränsen till vårt vi.
På andra sidan, en sorts motbild. GUD som fixaren. Betjänten. Goda gåvors givare. En bild som gränsar till magi och ibland banalitet. Som i det gamla överklasshemmet, en dold klocksträng hängde bakom gardinen och vips var butlern där, till tjänst för herrskapet. Bekväma guden. Nära släkt med den gamla naturguden. Som ibland skulle bevekas, i land tämjas, ibland mötas i nyckfullhet... Om gudsbilden dröjer här finns risken dels att GUD till slut blir i fickformat. Att ta fram enligt vår önskan, och dels är helt beroende av sin egen framgång.
Jag undviker mer och mer dessa båda ytterligheter, som delvis möts i sin extremism. I olika religiösa föreställningsvärldar.
Istället tror jag att det är i två bilder vi närmar oss GUDs hjärta: Herdebilden respektive Lärar-/rabbirollen. De är snarlika men olika.
Om dessa bilder kommer jag att predika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar