söndag 27 september 2015

En tuff söndag väntar



Sjuttonde söndagen efter Trefaldighet: Rik inför GUD

Bibeltexter: 2 Mos 32:1-4, 30-35, 1 Joh 2:15-17, Matt 6:19-24

PREDIKAN

Rik inför GUD

Det är en dramatisk rubrik för den här söndagen. Den rymmer en väldig utmaning, samtidigt tror jag den är riktigt otidsenlig, och därmed kyrkointern. Om vi frågor oss hur vi kan stå fram rika inför GUD är det nog inte alls den fråga som människor omkring oss ställer sig. GUD har blivit en sanning bland sanningar. Det alldeles unika för människor i vår tid är att de är de allra första som inte alls ser, eller tror, att livet är en gåva från GUD. Min tes är ju att vi inte alls förstår hur långt bort från vanliga människors frågor vi har kommit. Hur talar vi om JESUS med människor som inte har Bibeln i blodet? – var ju den fråga som lett mig in på den bokflod som ni drabbats av de senaste fem åren. Vi beskriver och talar om en verklighet som de flesta människor inte har. Och delar av den kanske vi inte vill att de ska ha. T.ex. traumatiska frågor om Domen, Straffet, Vedermödan. Det är vårt verkliga, men interna dilemma: Vi tror på det vi inte vet om vi verkligen vill tro på.

När människor ännu, och det har varit sant under tusentals år, ställer sig frågan: Hur ska jag överleva? ställer den moderna människan i det privilegierade väst nu frågan: Hur blir jag lycklig, eller den kanske ännu modernare: Hur blir jag lyckad? Knappast frågan om hur de blir rika inför GUD.

Så – kan då vi fortsätta att ställa frågan om hur vi blir rika inför GUD? Kring den här frågan står nu hela kristentron och balanserar. Och vi ser inte allvaret. Vi kryper in i våra kammare, vänder oss inåt, in oss själva, och hoppas och tror att vi – i varje fall vi – blir räddade. Världen är dömd, kanske finns det hopp. För oss.

Är detta kristentro? Mitt svar är nej.

Jo. Det finns anledning för oss att hålla fast vid GUD som Skapare. Livet har en godhetens källa, det vi kallar GUD. Hur det gick till behöver vi fundera mycket över. Vetenskapen förser oss nu med mängder av upptäckter, och med svar. Min grundläggande tes i min senaste bok är att det inte rimligtvis kan finnas en motsats mellan det GUD skapat och Skaparen själv. Det är i naturens oändliga rikedom vi nu får bilder av vem GUD är: Komplex, gränslös, trogen livet och med avsikten att vi ska finna meningen. Och att vi därmed ska återknyta till gemenskapen med GUD själv – det är detta Bibeln kallar Förbundet. Vi ska inte börja med Skapelseberättelsen, och sedan försvara otidsenliga eller hopplösa bilder från den tid som nu överlagrats med oändliga nya kunskaper. Det är i vetenskapens nyfikna sökande efter kunskap vi anar rikedomen i GUDs mantel, svept över Universum. Hur är den GUD som lät gravitationen hålla samman sin Skapelse? Hur är den GUD som i Universums byggstenar lät atomerna dansa över livets scen och ännu inte låter oss förstå deras inre dynamik? Hur är den GUD som skänkt oss livet, den oförstörbara gåva vi, för en stund av vår resa, är en del av – vi som är stjärnestoff – och vars byggstenar kommer att bygga alla former av liv som kommer efter oss, också sedan solen svällt upp till en bjässe som förbränner sitt helium, och redan innan dess bränt bort förutsättningen för liv på planeten jorden? Denna GUD som livets dirigent, som nu valt att göra sig beroende av oss: För att sköta sin planet och ta hand om Livet i alla dess jordiska former. Skulle den guden nöja sig med att vi söker vårt eget livs frälsning? Vad är det för en far?

Jo, det finns anledning för oss att möta Jesus. Den GUD sände. Som kom för att visa oss ett annat sätt att leva. Som i sin tid bröt mot de korta perspektiven av makt, som avslöjade religiositetens skenheliga, som vände sig mot alla hierarkier av att någon var viktigare än någon annan: Kvinnan, främlingen, barnet... Han som själv var den flyktingen som sökte sig över människors gränser av nationell självrättfärdighet. Han som själv var adoptivbarn. Han som i sin godhet hängdes på romarnas kors med andra lagbrytare. Han som i sin kärlek maldes ner av den kollektiva ondskan. Han som försonade världen med GUD själv. Och bröt ner fiendskapen.

Jo. Det finns anledning att lyssna på GUDs goda Ande. Som beväpnar oss med de perspektiv som gör också oss till något annorlunda. Som gör oss till de okända DE som vägleds av helt andra principer. Som har anledning att ta striden med vår egen självupptagenhet. Som utmanar girigheten. Kortsiktigheten. Som vill föda oss i den nya kropp som klär sig som den nya människan, som ikläder sig herren Kristus Jesus. Som rider ut i fält som godhetens bevarare. Som ser något gott hos sin medmänniska. Som anar ett stråk av kärlek i människors fumlande med sina liv. Som förstår att i medmänniskan nalkas något av GUD själv.

Så – vad är då rikedom inför GUD?

Vad gör mig stolt som far? Är det mina barns framgång? Att de är bussiga mot sin gamla far? Att de besöker honom ofta? Att de blir förmögna och lyckade? Eller berömda? Att de följer min väg och överträffar den?

Nej. Min stolthet ligger bara i om jag, och andra, säger om dem: De är äkta människor. De tänker själva. De ser inte bara till sitt eget. De bär livets stora gåva och livets gåta, av hela sin själ, med hela sitt förstånd, och med all den kraft de har.

Skulle GUD som far vara annorlunda? Skulle GUD hänga upp sig på en bekännelse? På ett beteende?

Rikedomen i att vara människa är att vara just den människan; på höjden av sina drömmar, sin kraft och sin vilja. Som inte nöjer sig med att bli det det blev. Men längta, sträva och kämpa efter att bli det de ytterst är, och kan bli.

Varför tror vi att GUD vill mer? Eller mindre? Inte tror vi väl att ett antal kyrkobesök är vad GUD ytterst väntar av oss?












Inga kommentarer: