Att leva tillsammans

Dagens bibeltexter (Psalm 68, Ruts bok 2:8-12, Apostlagärningarna 9:36-43 och Markus 3:31-35) erbjuder ett galleri av vår tids frågor:

Psaltartexten får mig att tänka på dagens Mellanöstern, satt i brand.

Texten hos Rut leder mig till dagens flyktingkatastrofer, och om hur vi ser på varandra.

Apostlagärningarna får mig att tänka på tiggarna utanför ICA och Coop.

Evangeliitexten om hur vi ytterst hänger samman.

Jag vet ju inte om du har tänkt på det. Men Bibeln är ju nästan knäpptyst om vårt sätt att se på familjen. Mamma, pappa, barn i en liten gullig enhet – den finns nästan inte alls. Det närmaste vi kommer är ju de förunderliga timmarna i ett stall i Betlehem, när GUD blir människa. Innan den fortsatta resan tar vid, och barnet blir en flykting i främmande land, med annat språk, och andra vanor.

Bibeln handlar ju mest om hur vi sedan lever detta liv, några års resa under en hög himmel. Den handlar om vårt liv; vars och ens, och om hur vi lever tillsammans. Nationalitet, grupp eller familjeband underordnas det stora målet för denna livets resa, istället ställs vårt ansvar i fokus: Hur blir vi äkta människor?

Jesu svar är kort, och gott: Den som gör GUDs vilja.

Frågan verkar alls inte upptagen av vilken grupp vi tillhör. Vilken status eller nationalitet vi har verkar inte spela roll. Den verkar inte fråga om vilken tro vi har, vad vi tror, eller hur mycket vi tror. Den verkar bara undra: Vilka tror vi att vi är, och vad gör denna tro med oss.

Jesus kom för att visa vägen. Och vara den vägen. Och vara med oss på den vägen.

Temat för den här söndagen är Att leva tillsammans. Tänk om vi kunde leva så tillsammans att vi blir de vi är tänkta att vara.