Förlåtelse utan gräns

Möjligen en predikan i S:t Jakobs kyrka, i morgon söndag.

Predikan

(Liten ljudövning. Människan är skapad till GUDs avbild. Kan vi säga det.)

Människan, en vind som far förbi... Det är en av Bibelns stora berättelser; människan är förgänglig, livet är flyktigt, det blåser hastigt förbi. Trots denna flyktighet, litenhet och tillfällighet, ger Bibeln samtidigt människan en unikt stark roll. Jag tror att det är hög tid att tala Människans evangelium. Inte individens. Den är vår tids återvändsgränd, men är begriplig som motljud till tidigare kollektiv: Borgarskap, arbetarklass, fattiga... Och inte minst som kanonmat under första och andra vanvettets krig. Men människa är man inte ensam. En människa är mänsklighet. Bibelns berättelse kommer till som en utvecklande autonomi för det judiska folket. Tiden för nedskrivandet av våra Skapelseberättelser är troligen den babyloniska fångenskapen. Folket hade fyrahundra års erfarenhet av slaveriet i Egypten. I Egypten var solen den stora metaforen för Livet. Farao var gudarnas inkarnation. Folket såg GUD genom Faraos uppenbarelse. I Mesopotamien levde folket nu som deporterade, i vart fall eliten. Där var det månen som var den stora livssymbolen. Gudarna var mer jordnära, men tröttnade på det hårda arbetet att bruka marken och förverkliga den eviga trädgården, så de skapade människorna som sina slavar.

I detta spänningsfält, mellan sol och måne, och de olika perspektiven av vad Människan var, skrevs den bibliska skapelseberättelsen ned. Därför är det ingen tillfällighet hur man formulerar sig: Den stora ljuset råder över dagen. Det mindre ljuset råder över natten. Man visste väl vad solen och månen var, men visste också vilka konnotationer det bar med sig. Och framförallt hade man alltså en helt annan bild av vad Människan är. Hon är – och det gäller alla människor – skapad att vara GUDs avbild. Inte bara Farao i solens rike, och inte som slavar som i den bördiga halvmånens rike. Hon är, alla och tillsammans, GUDs avbild. Där tar judisk och kristen tro sin utgångspunkt.

MÄNNISKAN ÄR SKAPAD TILL GUDS AVBILD.

Det är människans evangelium. Varför börjar jag där när vi ska tala om Förlåtelse utan gräns? Jo, för det handlar just om gränser.

Den provinsiella människan är biologiskt naturlig. Vi lär oss världen ur oss själva. Vårt mått för allt annat är vi själva. Det är därför Jesus säger: Allt vad ni vill att människor ska göra för er, ska ni göra för dem – en mänsklig kunskapsmassa som återfinns i alla de stora religionerna. Men vi förblir i dess första sats: Oss själva. Livet går faktiskt ut på att lära oss vad som ligger bortom oss själva. Först en mor. Sedan familj, syskon, närmaste vänkrets, och så vidare. Men, som om vi inte orkar vidga ringarna gör vi sedan halt. Nationen spelade här en perfekt roll. Idéerna om språk och kultur expanderar in i idén om ras. En svensk ras. En dansk. En tysk. Ju längre bort vi kommer, desto större främlingskap.

Människan – alla skapade till GUDs avbild. Vi är inte främst kineser, araber, afrikaner eller européer. Vi är GUDs avbild. Jag tänker inte nu fördjupa mig i vad detta avbildskap egentligen innehåller. Men istället mera fokusera vad det betyder för hur vi ser på varandra och samtidigt ge några exempel på hur detta skildras i evangeliet, något vi inte alltid varit tillräckligt noggranna med att predika.

"Vi har bara varandra", som Di Leva predikar. Jesus kom inte bara till judarna. Jesu kors är inte främst ett kristet kors. Det är GUDs budskap till alla människornas barn. Det är det gränslösa evangeliet. Flyktingen som nu banar sig hit är inte främst syrier eller afghaner. Det är en människa. Och alla människor är GUDs avbild.

MÄNNISKAN ÄR SKAPAD TILL GUDS AVBILD.

- nationalismen
För Jesus var detta en utmaning. I det väldiga Romarriket var den egna kulturella särarten en utmaning. Få lyckades bättre än det judiska folket. De höll sig på sin kant. Och vi har alldeles glömt att det var judiska fraktioner som bjöd in romarna till ockupationen. Men äta med dem. Det gjorde de inte. "Ge kejsarn vad kejsaren tillhör, och GUD vad GUD tillhör" — det var en självklarhet för de samtida judarna.

Inte minst i Matteusevangeliet är detta Jesu stora kamp, genom hela texten, som ändå mynnar i: Gå därför ut i hela världen... Jesus svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men den samariska kvinnan kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” ”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk. Matt 15:24-28. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt. Den som faller på denna sten blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.” När översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser förstod de att det var dem han talade om. Matt 21:43-45

Jesus bryter upp nationalismen.

MÄNNISKAN ÄR SKAPAD TILL GUDS AVBILD.

- korsets räckvidd

När Paulus till slut kontemplerat vid korset, väl beskrivet i Första korinterbrevet, blommar hans befrielsebudskap ut i Galater- och Romarbreven. Han ser hur avgörande det är för ett liv i GUDs närhet. Och han förstår att så långt som skuggan av det korset faller över människan är mänskligheten alltid utmanad. Det som är dagens tema: Förlåtelse utan gräns. Ingenting utmanar oss mer. För vi har alla gränser vi måste överskrida. Gränserna i sig krymper oss som människor. Vid gränsen upphör vi att vara mänskliga. Och gudslika.

MÄNNISKAN ÄR SKAPAD TILL GUDS AVBILD.

- det globala barnaskapet

Vilka är min moder, mina bröder och min syster? undrade Jesus. Jo. Den som gör min himmelske faders vilja. Det finns inga dogmer, ingen tillhörighet, inga gruppdefinitioner som kvalificerar ett kristet liv. Bara detta: Göra GUDs vilja. Och vad GUD vill vet vi. Allt vad ni vill att människor ska göra för, vill ni göra för dem.

Shejken i Pretoria

Vår tro är den ständiga påminnelsen i oss som utmanar gränser. Så när kyrkan blir nationell, eller nationalistisk, upphör hon att vara GUDs kyrka. När vi inte ser vår spegelbild i människor vi möter upphör vi att vara människor. När vi inte bemöter andra som vi vill bli mötta är vi inte längre människa, bara en liten lort.

Är det här enkelt? Klarar vi det?

Nej. Men vi kan varje dag öva på det. För det är förlåtelse utan gräns. Det är korsets enda budskap. Det förpliktar oss varje stund.

Ty, MÄNNISKAN ÄR SKAPAD TILL GUDS AVBILD.