Möjligen morgondagens predikan.
Medan de var borta och köpte olja kom brudgummen... Matteus ev. 25:1-13
• Medan livet pågår är vi alltför upptagna av livets grå vardag
när vi diskuterar spänningen i samhället ökar den spänningen
när vi oroar oss över beväpningen pågår den och vi funderar över hur vi ska skydda oss och när vi förfäras över att våra livsprivilegier attackeras fortsätter fattigdomsklyftan att vidgas.
Krigets blodiga vardag i Afghanistan, Irak och Syrien har blivit vardag. Där. Och det finns historiska rötter. När segermakterna efter Första världskriget styckade upp Mellanöstern delade Frankrike och Storbritannien området mellan sig. Under Andra världskriget satsade stormuftin i Jerusalem på Hitler, vilket efter kriget förstärkte västs inflytande över området, och fördjupade spänningsfälten.
När Israel bildades 1948 gled området in i nationsbildningen efter europeiskt mönster. Syrien och Jordanien erkändes som nation 1946, Libanon redan under kriget 1943, Irak stegvis helt självständigt efter 1958, liksom Kuwait 1961 från Storbritannien. Saudiarabien redan mellan de båda krigen. Vi kan inte bortse från dessa historiska rotsystem. Kartan ritades på europeiska skrivbord, segermakter skriver alltid historien.
Under perioden efter 2001 har motsättningen mellan extrema islamister och jihadister gentemot väst förstärkts. Reaktionen från den USA-ledda koalitionen på först Afghanistan och sedan Irak har i praktiken skapat grund för det vi nu upplever som nu kulminerar i vansinnet i Syrien.
Den arabiska oförmågan att enas och de interna spänningarna, bl.a. mellan olika uttryck av Islam, har brett ut fattigdomen i området. De palestinska flyktingarna i Libanon, Syrien och Jordanien har inte heller underlättat situationen.
Idag pågår ett regelrätt krig mellan extrema islamister eller jihadister, idag samlade i Al Qaida och IS/Islamiska staten (även kallad ISIS eller ISIL. Eller Daesh) och regimen i IRAK respektive Syrien, samt flera mot syrienregimen stridande oppositionella grupper, en del med rötter i demokratiska grupper under den s.k. arabiska våren. ISIS är också djupt indragen i konflikter på andra håll på den arabiska halvön och i Nordafrika. Detta krig satte nu djupa avtryck i Paris i fredags.
Vi ser alltså en komplicerad historisk väv med många aktörer. Att inte nu beakta den är ett gigantiskt misstag. Att benämna detta för terrordåd är bara delvis en korrekt beskrivning. Det är lika sant att beskriva det som att kriget nu märks också i Paris. Det kan också beskrivas som en fortsättning på de tidigare världskrigen, eller rent av som det Tredje världskriget.
• Medan vi bygger, värnar och fördjupar vår lyx, i global jämförelse, upphör nu gränserna som håller isär människor. Informations- och kunskapsrevolutionen har gjort kunskapen internationell. Vi alla berörs av allas livssituation. Alla är vi varandras grannar. Det är nu inte längre möjligt att värdera människoliv efter olika skalor. Och det är ingen korrekt beskrivning att dåden är primärt ett angrepp på det öppna, demokratiska samhället.
Under 2014 skedde nära 10 000 terroristattacker i världen, och över 90 procent i länder med grova brott mot mänskliga rättigheter. Nära 18 000 människor dödades i dåden, 14 722 av dem i de muslimskdominerade länderna. Irak var värst drabbat med 6 362 döda i terrorangrepp.
Vår tid visar hur liten världen har blivit. Krigen i Mellanöstern, och på andra platser, håller sig inte inom sina gränser, för gränser upphör i vår tid att fungera. Flyktingvågen är på samma sätt ett av uttrycken för denna krympta värld. Världen bor alldeles utanför vår farstutrapp. Alla andra bilder är en illusion, eller förfalskning.
• Medan de fem flickorna var borta för att köpa olja kom brudgummen.
Så sa Jesus enligt Matteusevangeliets berättelse. Medan vi värnar vår välfärd raseras den av att vi definierat denna välfärd alldeles för snävt. Det har alltid och kommer alltid vara djupet och bredden i klyftorna som ytterst definierar välfärd: Den fattiga grannen sätter ytterst gränsen för vår välfärd.
• Medan vi värnar våra liv hotas just det av medmänniskor som drömmer om vår verklighet.
Vi har velat göra Jesu ord till en religiös utsaga. Jag tror att vi har gjort denna definition alldeles för snäv. Jesus kom för att förvandla oss, vår syn på oss själva, och varandra. Det är kärleken som är människans yttersta, och unika, kännemärke. Det är kärlekens effekt i våra liv som är trons främsta tecken. Det är kärlekens liv som är det enda verkliga trons liv.
Oljan i lamporna, fem var beredda, fem var det inte, tycks handla om vår beredskap. Det har alltid stört mig att flickorna som har inte delar med sig. Skälet, som Jesus tycks peka på, är att då alla skulle ha varit utan olja då brudgummen väl anlände. Modet är inget vi delar ut, men något vi har: Att stå upp för kärleken.
Vaksamhet och väntan är dagens tema. Det sluttar mot Domssöndagens allvarstema: Tar vi livet på tillräckligt stort ansvar? På så stort ansvar att vi är redo att ge ut av det som ytterst gör oss till människor. Att vara redo att stå ut. Att rusta oss med tålamod för att uthärda livet. Att se att kärlekens sista reserv får oss att hålla ut och hålla emot hämnden, våldet och allt annat som bara bryter ner.
Då. Först då, kan vi slippa höra orden: Jag känner er inte. Jag känner inte igen hur ni har förstått mitt budskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar