Jag tror vi tror för mycket på tomten

Hörru: Sluta tro på tomten!

GUD och tomten

En liten utredning om vad den svenska tomten (vätten)
har betytt för kristen (van-)tro.

Folk på landet trodde på tomten och har alltid levt med honom. Tomten avskydde städerna ty där fick han inte vara i fred. För landsbygdsbefolkningen var tomten mycket värdefull, han ansågs övervaka och ”dra rikedom till gården”. Hans uppgifter på gården var att se till att det fanns trivsel, väcka folket om något var på tok, ta hand om djuren, hjälpa till vid sysslor som att tröska eller baka bröd. Tomten kunde också straffa dem som burit sig dumt åt.






Den svenska tomten är klädd i röd toppluva, grå eller gröna vadmalskläder, hade träskor på fötterna samt grova ribbstickade strumpor. I stort sett var klädseln den som bonden då hade till vardags.

I den indoeuropeiska heliga texten Rigveda återfinns tomtens förfader Vastospati som betyder "ställets herre". När man flyttade in i ett hus bad man om Vastospatis beskydd för gården.

I det romerska riket levde denna tro vidare i form av Penater och Larer. Penaten bodde i skafferiet och vakade över husets välstånd. Laren beskyddade själva huset, människorna och djuren. Som tack ställde gårdsfolket fram mat och dryck varje kväll.

Den fornnordiska traditionen har många drag av den indoeuropeiska och romerska världen. I de isländska sagorna berättas om vättar som fungerar som skyddsandar för olika platser. Det finns många olika slags vättar men en av dem är knuten till gården och kallas för tomtvätte, det vill säga gården/tomtens väktare. Tomtvätten ansågs vara anden efter den förste som anlade gården. Medan de andra vättarna kunde ha familj var tomtvätten alltid en ensam man.

Gemensamt för de flesta historier är också övertygelsen att man måste hålla sig väl med honom och vara noga med att tacka för allt arbete som han utför.

--- ---

Då, långt före vetenskapens ljusa tid, rådde magins mörker. I de tysta vrårna kunde vadsomhelst dväljas, och hota tryggheten. Och det gällde att hålla sig väl med Makterna. Berättelsen om husets tomte har allt detta: Vardaglighet, duglighet, hopp om välstånd, hålla sig väl med de magiska makterna, inte baktala den som kunde garantera skörden och att se vätten som gårdens egentliga, och ursprungliga ägare.

Denna djupt lantliga, folkliga och ursprungliga tro sökte sig långt in i människans religiösa DNA. Vi utvecklade en tilltro till en magisk parallellverklighet som kunde komma att kasta skuggor in i vår vardag. Ingen vågade chansa, därför höll man sig väl med vättarna och tomten. Det handlade ju om livet, det dagliga brödet.

Jag har ofta tänkt på hur omfattande likheten mellan vår gudstro och tomteskräcken ter sig. GUD ska bevekas, ser och hör allt, lite lätt nyckfull garanterar GUD människors väl och ve. Vår bön och vår gudstjänst kunde nästan lika gärna riktas till den förvetenskapliga tomten. Men är detta biblisk tro?

Jag medger gärna att det här och var finns urgamla paralleller, också i de bibliska texterna. Men då får vi främst röra oss med poetiska texter som Psaltaren och Job. Jag tycker mig också ana det i Nya testamentets ytligaste texter: Petrusbreven och en del av Johanneskyrkans texter, särskilt Uppenbarelseboken. I evangelierna är det mera sällsynt och finns i stort sett inte alls hos Paulus.

Det finns alltså tecken på att vättar, och andra kulturers varianter, satt outplånliga avtryck i hur vi gestaltat och möblerat trons värld. Och det bekymrar mig.

Paulus (och Jesus i en del av evangeliets skildringar) har i grunden en helt annan utgångspunkt. Paulus stulna citat från Epimenides (kretensk skald på 600-talet fKr) är en klockren sammanfattning av denna utgångspunkt (och tydligt parallella bilder finns hos Jesus): Det är i GUD jag lever, rör mig och finns till. GUD är samtidigt inne i mig (som en del av själva gåtan Livet) som runt omkring mig. (Att GUD är himmelsk Fader är naturligtvis ingen geografisk bestämning eller något som mäts i höjdmeter.) GUD är samtidigt historiens och framtidens GUD och i vårt mycket generella NU.

Det är inte en GUD som ska bevekas eller trugas, inte en GUD som ständigt dömer av vårt beteende eller kräver renhet. Det är en GUD som mest av allt vill ha vår gemenskap och den som vill att vi ska leva i samklang med sig själv. Den exakta uttrycket av kvaliteten i detta är ordet KÄRLEK. Vi både andes in GUD som den livgivande kraften i våra liv och andas ut GUD i vårt möte med andra.

--- ---

Detta är något helt annat än tomten.