Sju punkter för den nya människan.

Istället för predikan. 6 jan 2016.

Den gråsprängda mannen, lite kutryggig och klädd i en sliten grå rock parkerade sin cykel, som en gång hade varit röd, vid knuten till den lilla byaffären. Utanför butiken stod den vitmålade bänken, som nog verkade vara mannens mål. Han slog sig ner. Såg sig omkring. Det verkade som om han väntar på någon. Eller på något. Mest av allt ville han nog underhållas. Bli sedd. Men påminde sig själv om att inte vara så självupptagen. Kristus tänkte inte på sig själv (Rom 15:3), sa han till sig själv.

Efter en stund kommer några kvinnor. På väg till butiken, eller bänken. Eller båda, i bestämd ordning. Mannen nickar igenkännande. Kvinnorna nickar tillbaka. Ingen säger något. Damerna slår sig ner. Nu är bänken i det närmaste fullsatt. Kvinnorna berättar ingående om handlarens hala samvete. Och de har mycket information att dela. Mannen, som fram tills nu varit alldeles tyst, men tydligt lyssnande, säger: Godta varandra, så som Kristus har godtagit er, till GUDs ära (Rom 15:7). Damerna ser förvånat på honom. Och nickar. Nu hade de inget mer att säga om handlarn. För vad visste de, egentligen.

De tittade på den grå mannen. Han förundrade dom. De visste inte riktigt hur de kunde nalkas honom, eller visste nog inte om dom ens önskade det. Det fanns något ovanligt över honom, mitt i vanligheten. Ikläd dig herren Jesus Kristus (Rom 13:4) sa han plötsligt. Och fortsatte innan damerna ens sökt färdigt efter repliken: Bli så till sinnes som Kristus Jesus var (Fil 2:5). Nu kunde de inte hålla sig längre. Vem trodde han att han var? Och vilka trodde han att dom var? Behövde de predikas för? Och var detta rätt tidpunkt för det? De visste väl vad de trodde. Eller inte trodde. Eller trodde sig veta, som folk är mest. Lite vaga. Och försiktiga. Kanske rädda. De hade sin bild av vad tro var. Och nog hoppades de på att stå på rätt fot med sin Herre. Men störst bland dem är kärleken (1 Kor 13:10), sa han sedan, då han såg deras undrande miner.

Vem är du, egentligen, sa en av kvinnorna. Vi känner igen dig. Brukar du inte minsann sitta här. Inte visste vi att du var ett levande bibellexikon, sa den andra damen. Håll fred med alla människor, så långt det är möjligt och kommer an på er (Rom 12:14-15), svarade nu mannen.

Inget av det du sagt har vi några invändningar emot, sa den ena damen. Tillochmed vårt skvaller om Handlarn kom av sig, sa den andra. Men, sa de, nästan i mun på varandra: Hur kan man göra allt detta? Hur kan vi bli nya människor? Kan man lära gamla hundar sitta? Låt er inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda (Rom 12:21), sa mannen och reste på sig. Kvinnorna tittade förundrat efter honom då han gick mot cykeln vid knuten. Läs Matteus 23:23 då ni kommer hem, sa mannen då han långsamt svängde förbi dem ut på vägen.

De såg efter honom. Det fanns något bekant över honom. Ändå verkade han helt annorlunda.



(Mitt andliga testamente. De sju Paulusorden är mer utförligt samlade som avslutning i min bok Vad är då en människa? Om vetandet och meningen (2015), s 125-132. Jag tror inte levande och meningsfull tro bättre kan summeras. För det handlar inte vad vi tror, eller hur vi tror. Men om vad tron gör med oss. Och det finns inga genvägar.)