Himlen, och andra metaforer

JERUSALEM – berättelsen om lojalitet

Kristentron är mer upptagen av himlen än vad som är riktigt förankrat i de samlade bibliska texterna. De första kristna levde under stor press, och tog sin tillflykt till hoppet: Livet efter detta. Den judiska förlagan spekulerar mindre om livet efter detta, det hör liksom till GUDs revir. Denna kristna modell kulminerar i ett nytt, och himmelskt, Jerusalem. Eller bara himlen. Den är liksom svar på våra frågor. Jag är tveksam till denna eskapism (flykt). Livet med GUD är främst här och nu. Det är ju också intressant att det himmelska Jerusalem inte stannar i himlen, enligt Upp 21, men kommer ner till en ny jord. Inte bara jorden är ny, också havet och tillochmed himlen. Denna metaforik har en något blekare förlaga i det troligen mycket sena tillägget i profeten Jesaja, men är långt ifrån så utbyggt som det sedan har blivit i kristen apokalysm eller eskatologi. Jag berör denna metaforik och innehållet i min bok om Jerusalem – berättelsen om lojalitet. Men här tänkte jag mer skissa på den judiska bilden av OLAM HA-BA (närmast översatt med efterlivet eller det tillkommande livet, eng. The World to Come).

I den judiska trosmodellen finns några ledtrådar till denna för oss människor så okända framtid, inte minst med rötter i just Jesaja, men också hos Jeremia och Hesekiel. Den judiska tron talar om slutet: tidens ände. GUD befriar Israel (liksom skett ur alla tidigare exiler). Folket återvänder till Israel. Davidsätten upprättas genom en Messias, liksom templet i Jerusalem. Messias är folkets ledare, men också alla folk som inser att Israels GUD är allas GUD, och regerar i en tidsålder av rättvisa och fred. De döda uppstår, och GUD skapar en ny himmel och en ny jord, som en ny version av Eden. Judiska tro tänker sig inte ett permanent uppdelat efterliv, i helvete och himmel, men öppnar ändå för olika skikt i eftervärlden. Dantes skärseld har ett slags förlaga i judisk tappning, en botgörande, renande omväg till himlen.

Men. Mest av allt fokuserar judendom på det som jag tror borde vara också vårt särskilda fokus: Livet här och nu. En tidig judisk ledare (Rabbi Jacob) sa: En stund av ånger och bättring, samt goda gärningar i denna världen är bättre än ett helt liv i efterlivet (eller eftervärlden).

Frågan om tro och liv, här eller sen, kan nog koncentreras i enda vital fråga: Gör tron mig till en bättre människa? I min bok blir detta, efter fyratusen års vandring i Jerusalem till slut den stora frågan, och jag tror det är trons stora, och kanske enda, fråga:

brytningen med den gamla livsplanen

Rudolf Bultmann är sedan gammalt en förlaga för mitt sätt att tänka teologi. Med hans avmytologisering försökte han komma under de många ordens och bekännelsernas yta. Under nazisttiden tog Bultmann ställning mot arierlagarna och anslöt sig till "bekännelsekyrkan". Enligt Bultmann innehåller berättelserna om Jesus i Nya Testamentet insvepta i en förvetenskaplig mytologisk förpackning som stöter bort den moderna människan. Den mytologiska föreställningsvärlden är en trevåningskonstruktion med himmel, jord, och underjord och befolkas av mystiska varelser som änglar och demoner som påverkar historien, samt att det sker underverk. Bultmanns arbete var att klä av det evangeliska budskapet just denna mytologiska förpackning och återge evangeliets innersta sanning, det bland annat han kallar kerygma. Bultmann var inte ute efter att plocka bort alla "skandalon" (ett begrepp Bultmann använder för det som strider mot naturen och människans plan för sitt liv) från evangelierna och göra tron acceptabel och utan anstöt och förargelse. Tron enligt Bultmann är en brytning med den gamla livsplanen. Teologins enda uppgift är att visa vad den kristna tron är - om man tror eller inte är ett personligt ställningstagande. Målet är att avlägsna de mytologiska hindren som inte är kerygma – kärnan i budskapet om varför Jesus kom.


Boken presenteras den 14e dec kl 18-20 i Boksläpp i Emanuelskyrkan, Kungsbacka. Den kan nu också beställas. 200:-/inkl porto.