Möjligen är detta dagens predikan.
ETT NÅDENS ÅR
Leran var av allra högsta kvalitet. Det var verkligen som om den bara väntat på att bli upptäckt. Efter veckor av regn hade en hel bergsida kalvat urberg, rätt ner i floden. Och en skimrande bädd av lera hade lagts i dagen, förberedd genom årtusenden, då berget sakta malts ned och bakats till den allra lenaste lera. Förutsättningarna var unika. Människorna såg leran. Talade om den. Satt och vakade vid den. En förväntan byggdes upp. Vad skulle denna väldiga lerbädd kunna bli? Och vem skulle kunna omvandla denna glänsande lermassa till något som människor kunde se, njuta, ta på, och använda... De talade om det. Tyckte det var synd att där inte fanns någon krukmakare i byn. Halm kunde de ta hand om i byn, och kolare fanns det gott, och snickare. Plöja en åker, de hade också lärt sig, och stängsla ett fält för fåren, som skydd för de vilda djuren, eller spetsa en gädda nere i viken. Men ingen kunde veta hur en lerbädd kunde omvandlas. Men alla kände de hur denna bädd av mjuk, formbar lera, inte bara kunde ligga där till ingen nytta. Det måste finnas en särskild anledning till att denna skatt hade uppenbarats just här. Därför vakade de vid bergsslutningen som nu glänste av den fuktiga leran.
På ett sätt hade de väntat på just detta. Det var liksom förutspått. Den här byn hade alltid vetat att de inte var en vanlig by. Just här skulle himlen landa. Så hade man alltid trott. Någon gammal vis man hade sagt det. Långt innan någon mindes. Alla talade om det. Där fanns, i tidernas början, en man som liksom gestaltat hela byn. Byn kunde inte förstås utan denne gamla relik från anno dazumal. Några av husen hade han byggt. Och staketet runt byn. Hans son, som var nästan lika berömd, hade lagt grundstenarna till kyrkan. Men det var fadern som var staden. Och det var honom man väntade. På något sätt skulle han komma åter. Då skulle den stolta byn åter bli något som folk skulle tala om. Och sjunga Hosianna, välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.
De hoppades att det skulle göra byn stor, stark, och något som alla skulle tala om. De hade övat. Det hade blivit byns årliga tradition. De sjöng Hosianna. Och de hade behövt det. Grannbyarna hade ockuperat deras marker. Tagit deras får, och fiskevattnen. Tillochmed förslavat folket. Men drömmen om återkomsten hade inte dött. Nu såg de det stora jordskredet som himlens tecken. Den Dag de väntade var nu närmare än någonsin. Leran var tecknet. Så trodde de. De övertygade sig själva om det. Men. Vem skulle kreera det stora avgörande konstverket av all denna lera?
Alla insåg att denna gåva till byn krävde ett öga som såg, och en hand som varsamt kunde forma denna lera. En van hand som såg vad denna skatt av glänsande lera kunde bli, eller egentligen redan var, bara någon såg den, avslöjade den, och fann motivet som låg där och väntade...
--- --- ---
Detta är en helt annorlunda väg för att tala om Jesu intåg i Jerusalem. Han kommer ridande genom en ridå av urgammal förväntan. Men det var inte med makt han kom. Han red en åsna. Och inte en armé, en skara fiskare var hans följe. Och det var inte Templet som skulle återfå sin gamla lyster. Nej, han kom för att forma en ny människa. Den ursprungliga människan. Det människan är tänkt att vara. Det var vad Jerusalem handlade om. Och templet. Och tron. Det är vad hela saken handlar om. GUD kunde välja att komma som GUD. Men GUD kom som människa. Därför är Jesus det som hela tillvaron centreras kring. Och står och faller med. Han kom med den nya människan. Var så till sinnes som Kristus Jesus var... Det finns inget annat evangelium. Det är konstverket som ligger dolt i leran. Bara Han kan ge det liv. Nu lever inte längre jag, skrev Paulus, men Kristus lever i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar