Paulus kom från den lilla världen. Ilsken for han till Damaskus, numera Assads terrorhuvudstad. Saul Paulus skulle gripa de kristna. De som förstörde enheten. Omvände de sig inte skulle de fängslas, kanske dödas. Han visste hur folk borde tänka och tro. Han levde terroristens liv: Är människor inte med mig är de emot mig. De har förverkat sin rätt att leva. Bara i mitt huvud trängs sanningen.
På väg. Allt djupare ner i sitt lilla hål av enögdhet. Då mötte han Jesus.
Blind såg han nu bara sig själv. Och Jesus. Båda var i praktiken döda. Paulus var död för livet. Såg inte nyanserna av liv, mångfald och hopp. Jesus var död för hatet. Såg bara kärleken. Den gamla människan mötte den nya. Hatet mötte kärleken.
Där. På dammiga Damaskusvägen öppnade sig tillvaron. Den nationellt inneslutna guden gjordes plötsligt öppen, och tillgänglig för alla människor. Den förkrympta småaktigheten släcktes ner. Storheten uppenbarades.
Paulus reste till den stora världen. Ville bara berätta om Jesus. Frihetens, kärlekens och allas Jesus.
Av det blev det en kyrka. Som glömde det Paulus lärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar