Vårröjning VI

VårröjnIng VI

Den Stora Dagen på kyrkans år. Varje Söndags Moder. Påskdagen. Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden. Kyrkans morgonrop ekar genom seklen.

En dag att bekänna. Glädjas åt. Absolut. En närvarande GUD som drar makten, livet och döden vd näsan är något att uppskatta. Och det sker inte varje dag. Snarare en enda gång. För snart exakt 2000 år sedan.

Men det är också en dag att ställa frågor till.

GUD valde det unika att bli människa. Födas, leva, dödas – som människor mest. Det höll liksom trettio år, cirka. Sedan stod inte Makten, Prästerna och Människor i allmänhet ut längre. Kanske inte GUD heller. Det är tufft också att vara människa.

När lärjungarna hade förlorat allt hopp sker Uppståndelsen. Och den skapar enorm uppståndelse. Om man inte ens kan lita på döden, vem kan man då lita på?

Sedan dess har denna uppståndelse (som ofta numera kallas återuppståndelse, vilket jag tycker är lite knepigt, eller närmast tautologskt) som idé brett ut sig. Utan att den syns särskilt mycket. Jag menar – det är lite klent med uppståndelseriet nuförtiden.

Numera verkar vi kunna lita på döden. Är det slut, så är det, liksom. Lärjungarna uppfattade Jesu uppståndelse reell. De kunde åter se honom, höra honom, röra honom...

(Visserligen väcker det här frågor om GUD genom Jesus var död, på riktigt liksom. Genom årtusenden har det spekulerats om en skendöd, eller att några rövade bort hans kropp och spred myten... Kyrkan som existerar tvåtusen år senare brukar i sig, lite oriktigt, anges som bevis för uppståndelsen. Kyrkan bestämde tidigt att Jesus var helt död: Nederstigen till dödsriket. Stendöd, på modern svenska.)

Den lite knepiga filosofiska frågan är ju om GUD visste att Jesus Kristus skulle uppstå ett par dagar senare. Då är ju liksom inte heller döden riktigt på allvar. Det var ju snarare liv med livstidsgaranti. Men. Det där måste vi nog mest låta förbli GUDs business. Det sträcker sig vida över vår fattningsförmåga.

Lite annorlunda är det med tillämpningen. Det måste vara smått förbryllande med kyrkans tal om människors uppståndelse. Det sker rätt sällan. Evangelierna berättar om någon soldatson och Lasarus. Paulus gör om det i Troja. Annars är det ont om uppståndelser. Och allt talar väl för att både romarpojken, Lasarus och trojanen en vacker dag dog igen.

1. Först måste vi skilja på två slags dödar i Bibeln, och särskilt i NT: Den stora och den lilla. Den Stora Döden är katastrofen – människan kommer bort från GUD. Hon hamnar utanför. Det är inte bra. Den lilla döden sker med vår kropp då livet runnit ut. Det är sorgligt. Men ärligt talat: Rätt vanligt. I mänsklighetens erfarenhetsbank har det skett ca 103 miljarder gånger. (Vi är bara ca 7 miljarder som ännu inte smakat den medicinen.) Uppståndelsen siktar främst (enbart?) in sig på den Stora.

2. Jesu död och uppståndelse är unik. Det är människans väg: Vi dör från synden (kanske på modern svenska: Egoismen) till att leva i gemenskap, med Kristus och med varandra. Påskdramat är därmed paradigmalt. (Hos Paulus gestaltas detta genom metaforerna Adam respektive Kristus.)

3. Uppståndelsen är främst en metafor för livet. Vi dör och uppstår MED Kristus. Paulus säger: Nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig. Det är den yttersta metaforen för att nytt liv: Vänt mot gemenskap, inte egoism.

4. Vad som sker efter döden (den lilla) vet vi inget om. Men det är inte främst där uppståndelsemetaforen hör hemma. (Däremot begreppen evigt liv och GUDs rike.)

5. Kristi uppståndelse erbjuder oss en fortsatt vandring med honom – en promenad för vår förvandling. Här. Nu.

Låt döderiet och uppståndelseriet vara GUDs business. Det blir bäst så.