Konflikt

Att viss konkurrens kan vara nyttig. Det är okontroversiellt, sedan återstår frågan om allt kan och ska drivas som på en tävlingsbana.

Men kan också konflikten vara utvecklande?

Politik bygger i grunden på just det – motsättningar och konflikt. Den tydliggör, kan skapa begriplighet, visar olika perspektiv. Höger-vänster beskrivs traditionellt som frågan om konflikt mellan individen och kollektivet. I extremversionen står positionerna mellan nattväktarstat och frågan om staten ska sköta allt. I princip finns ingen av dessa extremer (staten kan inte göra allt men kan inte heller låta bli att lägga sig i sådant som styr individen). Europeisk politik ligger i allmänhet längre till vänster medan USA längre till höger. Kanada mitt emellan.

Dessa perspektiv rymmer konflikt, och måste diskuteras. En växande stat måste möta kritik och ifrågasättande ur ett frihetligt perspektiv. En passiv stat måste möta kritik från rättviseperspektiv.

I USA flammar nu debatten om detta, ytterst kanske symboliserad av sjukförsäkringsdebatten. Nästan 50 miljoner saknar en rimlig sjukvårdsförsäkring. I världens rikaste stormakt går människor under av de mest banala sjukdomar, samtidigt som de försäkrade överkonsumerar sjukvård och ger landet ett av de mest dyrbara systemen i världen.

Obama målas ut som socialist eller kommunist av kritikerna, de som hävdar att individen själv träffar sina val. (Men glömmer frågan om den grundläggande friheten att välja verkligen gäller alla.)

Men bär konflikten fram en lösning?

Jag tror att konfliktkulturen överdrivs. Nästan ingen annan verksamhet drivs av samma konfliktenergi som politiken. Det liknar den råa kulturen på gatorna, bland de laglösa. Nästan all annan mänsklig gemenskap bygger på samarbete, konsensus eller överenskommelser.

Kan politik och demokrati drivas till ett spänningsfullt samtal som mer styrs av samarbete? Det verkar som om demokrati i sig gynnar ett slags tudelning av folket.

De flesta val vinns med några få procentenheter över 50%. Det är sunt för det sätter press på valvinnaren att nästa val riskera förlora makten. Det är osunt om det driver fram en permanent motsättning där konflikten blir saken

Tävling: Farmors far och mor, Per Albin, Pär Axel

Gissa vem som är vem!

Försöker göra mig up to date och bli telefonbar via videolänk, trodde nog tidigare att den tekniken skulle genomföras snabbare; Att få se den man talar med. Men egentligen är vi inte så sugna på att se, mest att tala själva. Nu går det i varje fall skypa till mig och om man vill se mig går det också, fråga mig bara inte hur man gör!

Ericsson4 fightas i svansen på 7båtsflottan, de rundar nu märket och tar sikte nordvart, 4-5 meter vågor väntar det närmaste dygnet, hårda vindar men sen lugnar det ner sig upp mot Taiwan. Den gröna draken har fel på förstaget, längtar nog inte efter stormen.

Obama börjar agera i MÖ. Oklart hur nytt det blir, palestinierna ska bygga upp Gaza men får inte in tillräckligt med byggmaterial, döden och skadorna är enorma, och nu pågår uppspelet till juridiken och mediakriget om "who to blame" - vem bär skulden. Hur orkar människor komma igen?

Idag är dagen då människan skapas, i vart fall om man vill kommentera på min bibelläsarsite. I morgon kommer kommentarer och underlag för ny text. Här.

Ett under är nödvändigt

Det var i maj 2006 som vi träffade Hamasministern. Alla makthavare tog avstånd från oss. Men medierna var intresserade, aldrig har min telefon ringt så intensivt.

I vintras låg jag på operationsbordet. En läkare skar och borrade, den andre konsulterade, men mest talade han med mig. Jag antar att han googlat på mitt namn för kvickt som tanken var samtalet inne på Mellanöstern och Hamas. Vi hade ett bra samtal medan den andra läkaren borrade och skruvade. Läkaren som konverserade mig hade skäl för sitt intresse, var väl insatt men hade åsikter som var ett stycke från mina. Vi fortsatte dagen därpå. Frågorna kring krisen i MÖ berör många.

Själv är jag Israelvän och Palestinavän. Det är viktigt, men inte lätt. Men jag ser ingen annan rimlig hållning. För konfliktens skull men också för de många relationer vi har till den, folken och landet/länderna. Att åka bil i området är som att åka runt i sin egen Bibel. Platserna väcker associationer som i ens eget hemland. Historien och teologin faller in genom bilrutan. Man är inte oberörd.

Där lever två folk, sida vid sida, sammantvinnade av historia och heliga stenar. Men som Abraham Burg brukar säga; det finns inga heliga stenar, bara människan är helig.

En amerikansk journalist sa en gång till mig då vi delade frukost på ett palestinskt hotell på Olivberget: ”Israelerna förstår inte hur förödmjukade palestinierna känner sig, och palestinierna förstår inte hur rädda israelerna är.” Jag tror att det är en viktig sanning.

Den vägen de nu går innebär att de nu stensätter våldets och hatets stigar. Det finns oförenliga intressen, den saken är klar. Men alla inser att det bara finns en gångbar väg till försoning; acceptera den andre och inrätta sig i liv tillsammans.

Palestinierna måste sluta önska att Israel försvinner. Israel måste respektera att de har nära grannar. Gränserna i april 1967 måste gälla. Bosättningar rivas eller förhandlas. Muren rivas eller flyttas. Återvändandekravet från de fördrivna i slutet av 1940-talet och vid sexdagarskriget 1967 måste mötas med kompensation. Israel kan inte vinna något med sitt krig – inte nu, inte tidigare. Israel behöver fred med Syrien och Libanon, ockuperat land måste frånträdas eller förhandlas. Arabländerna måste utveckla sitt samarbete och bli den kulturella och ekonomiska makt de kan bli; inget annat område har så mycket gemensam i religion och språk och en rik kultur att dela med sig av. Israel, Libanon, Jordanien, Egypten och kanske Syrien kan bli ett frihandelsområde som bygger välstånd till alla ländernas folk, demokratin utvecklas. Bilden av Den Andre avmystifieras och man blir de semitiska grannar som man egentligen är; Abrahams barn.

Men kanske finns det ingen väg tillbaka, vart går då vägen?

Vi väntar på Obama. Är han månne mannen? I går sa han att det krävs en tredje part. Är USA den parten?

Saken kräver ett under, men sådana har skett där förr. De var inte möjliga – men nödvändiga.

Söndag morgon

Vinden viner över landskapet. 2008 går kanske till historien som de långa periodernas år. 50 dagars torka från den 22 april (utom första maj då det regnade), nu en snart 30 dagar lång blåsperiod, över 10 m/s i stort sett hela tiden. Detta på min horisont. Andra horisonter kan visa andra lägen. Men långa och permanenta...
Har nu gjort min morgonbloggsväng. Kollat in Volvo Ocean Race och ser hur farterna nu minskar från de där runt 20 knop ner mot 8-10, stiltjebältet hotar och båtarna kan ha alltifrån två/tre dagar till en en dryg vecka innan de rundar märket utanför Brasiliens nordosthörn. Enn Kokk vann melodikrysset utan att ha skickat in svaret, bara redovisat det på sin blogg, som varje vecka. Ulf Ekman är ledig men bloggar om USA-valet, Obama vinner säger han. SvD och DN har serverat morgonens nyheter och i Understrecket i SvD hanterar man den här dagen Freud, läsvärt. Girigheten diskuteras på Brännpunkt och i DN tar Migrationsverket hjälp an konsulter. Sifo redovisar nya siffror, men regeringens sammantagna stöd är illustrativt litet. Mona och Maria kan bilda majoritetsregering idag!
Så ser morgonen ut, nu ska jag handla färskt bröd till nattgästerna. Lillebror firade femtioårsdagen i går, men vi fick ta hand om nattgästerna... Trevligt kalas och kul med vänner i huset!