måndag 12 januari 2009

Ett under är nödvändigt

Det var i maj 2006 som vi träffade Hamasministern. Alla makthavare tog avstånd från oss. Men medierna var intresserade, aldrig har min telefon ringt så intensivt.

I vintras låg jag på operationsbordet. En läkare skar och borrade, den andre konsulterade, men mest talade han med mig. Jag antar att han googlat på mitt namn för kvickt som tanken var samtalet inne på Mellanöstern och Hamas. Vi hade ett bra samtal medan den andra läkaren borrade och skruvade. Läkaren som konverserade mig hade skäl för sitt intresse, var väl insatt men hade åsikter som var ett stycke från mina. Vi fortsatte dagen därpå. Frågorna kring krisen i MÖ berör många.

Själv är jag Israelvän och Palestinavän. Det är viktigt, men inte lätt. Men jag ser ingen annan rimlig hållning. För konfliktens skull men också för de många relationer vi har till den, folken och landet/länderna. Att åka bil i området är som att åka runt i sin egen Bibel. Platserna väcker associationer som i ens eget hemland. Historien och teologin faller in genom bilrutan. Man är inte oberörd.

Där lever två folk, sida vid sida, sammantvinnade av historia och heliga stenar. Men som Abraham Burg brukar säga; det finns inga heliga stenar, bara människan är helig.

En amerikansk journalist sa en gång till mig då vi delade frukost på ett palestinskt hotell på Olivberget: ”Israelerna förstår inte hur förödmjukade palestinierna känner sig, och palestinierna förstår inte hur rädda israelerna är.” Jag tror att det är en viktig sanning.

Den vägen de nu går innebär att de nu stensätter våldets och hatets stigar. Det finns oförenliga intressen, den saken är klar. Men alla inser att det bara finns en gångbar väg till försoning; acceptera den andre och inrätta sig i liv tillsammans.

Palestinierna måste sluta önska att Israel försvinner. Israel måste respektera att de har nära grannar. Gränserna i april 1967 måste gälla. Bosättningar rivas eller förhandlas. Muren rivas eller flyttas. Återvändandekravet från de fördrivna i slutet av 1940-talet och vid sexdagarskriget 1967 måste mötas med kompensation. Israel kan inte vinna något med sitt krig – inte nu, inte tidigare. Israel behöver fred med Syrien och Libanon, ockuperat land måste frånträdas eller förhandlas. Arabländerna måste utveckla sitt samarbete och bli den kulturella och ekonomiska makt de kan bli; inget annat område har så mycket gemensam i religion och språk och en rik kultur att dela med sig av. Israel, Libanon, Jordanien, Egypten och kanske Syrien kan bli ett frihandelsområde som bygger välstånd till alla ländernas folk, demokratin utvecklas. Bilden av Den Andre avmystifieras och man blir de semitiska grannar som man egentligen är; Abrahams barn.

Men kanske finns det ingen väg tillbaka, vart går då vägen?

Vi väntar på Obama. Är han månne mannen? I går sa han att det krävs en tredje part. Är USA den parten?

Saken kräver ett under, men sådana har skett där förr. De var inte möjliga – men nödvändiga.

3 kommentarer:

INput sa...

Välformulerat och välavvägt inlägg.
Tack!

Monica sa...

"Själv är jag Israelvän och Palestinavän. Det är viktigt, men inte lätt".

Precis så känner jag med.

Hittade hit via Kap1. Ska läsa din roman där så småningom, det lovar jag.

Anna sa...

Jag tänker använda vissa delar av ditt sista inlägg, inte som citat utan som mina egna tankat! Ha! Just det där försöker jag förmedla till tjejen jag "bråkar" med. Jag är vän, till de flesta och att det handlar om obalansen i makthavandet. Det går sådär. Blir så frustrerad, vill bara väcka en tanke, försöker inte få henne att lämna Israel!