"Den palestinska människorättsgruppen PCHR (Palestinian center for human rights) släppte på torsdagen sina dödssiffror för det 22 dagar långa angreppet mot Gaza som Israel utförde som svar på raketbeskjutningen från området.
Enligt PCHR:s siffror dog 1.434 palestinier i beskjutningen från luft, land och hav samt i den efterföljande markoffensiven. Av dessa är 960 civila, 239 poliser och 235 milismän. Av de civila uppges 288 vara barn och 121 kvinnor.
I rapporten hänvisar PCHR till det palestinska hälsodepartementet som uppgett att 5.303 palestinier skadades. Av dessa uppges 1.606 vara barn och 828 vara kvinnor.
Under offensiven, som tog slut den 18 januari, dödades också 13 israeler, varav tre dödades av raketer som sköts från Gazaremsan mot södra Israel." upgger DN idag.
Fler barn än milismän. Det tycks inte vara fiendens styrka som ger storhetens status.
Det hela verkar så onödigt. Ingen har vannit, många har förlorat. Hus, hem, jobb redovisas inte i den här statistiken. Eller förlorad nattsöm, oro, trauman...
Israel försöker pussla ihop en regering, palestinierna evighetsförhandlar om en ny regering, kanske val. Ingen vill tala öppet med Hamas, och Hamas vägrar att tala allvar med någon.
Hanne Kjöller försöker skriva en balanserad artikel om mediehantering och mediebevakning av konflikter. Landar i ett jasså, men nu kan hon säga att hon skrivit om konflikten.
Israel, Hamas, PLO, Obama, Kjöller, inte någon har flyttat några positioner. Things goes on, vanligt folk får betala. Visst är det dystert.
Visar inlägg med etikett Palestina. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Palestina. Visa alla inlägg
fredag 13 mars 2009
måndag 12 januari 2009
Ett under är nödvändigt
Det var i maj 2006 som vi träffade Hamasministern. Alla makthavare tog avstånd från oss. Men medierna var intresserade, aldrig har min telefon ringt så intensivt.
I vintras låg jag på operationsbordet. En läkare skar och borrade, den andre konsulterade, men mest talade han med mig. Jag antar att han googlat på mitt namn för kvickt som tanken var samtalet inne på Mellanöstern och Hamas. Vi hade ett bra samtal medan den andra läkaren borrade och skruvade. Läkaren som konverserade mig hade skäl för sitt intresse, var väl insatt men hade åsikter som var ett stycke från mina. Vi fortsatte dagen därpå. Frågorna kring krisen i MÖ berör många.
Själv är jag Israelvän och Palestinavän. Det är viktigt, men inte lätt. Men jag ser ingen annan rimlig hållning. För konfliktens skull men också för de många relationer vi har till den, folken och landet/länderna. Att åka bil i området är som att åka runt i sin egen Bibel. Platserna väcker associationer som i ens eget hemland. Historien och teologin faller in genom bilrutan. Man är inte oberörd.
Där lever två folk, sida vid sida, sammantvinnade av historia och heliga stenar. Men som Abraham Burg brukar säga; det finns inga heliga stenar, bara människan är helig.
En amerikansk journalist sa en gång till mig då vi delade frukost på ett palestinskt hotell på Olivberget: ”Israelerna förstår inte hur förödmjukade palestinierna känner sig, och palestinierna förstår inte hur rädda israelerna är.” Jag tror att det är en viktig sanning.
Den vägen de nu går innebär att de nu stensätter våldets och hatets stigar. Det finns oförenliga intressen, den saken är klar. Men alla inser att det bara finns en gångbar väg till försoning; acceptera den andre och inrätta sig i liv tillsammans.
Palestinierna måste sluta önska att Israel försvinner. Israel måste respektera att de har nära grannar. Gränserna i april 1967 måste gälla. Bosättningar rivas eller förhandlas. Muren rivas eller flyttas. Återvändandekravet från de fördrivna i slutet av 1940-talet och vid sexdagarskriget 1967 måste mötas med kompensation. Israel kan inte vinna något med sitt krig – inte nu, inte tidigare. Israel behöver fred med Syrien och Libanon, ockuperat land måste frånträdas eller förhandlas. Arabländerna måste utveckla sitt samarbete och bli den kulturella och ekonomiska makt de kan bli; inget annat område har så mycket gemensam i religion och språk och en rik kultur att dela med sig av. Israel, Libanon, Jordanien, Egypten och kanske Syrien kan bli ett frihandelsområde som bygger välstånd till alla ländernas folk, demokratin utvecklas. Bilden av Den Andre avmystifieras och man blir de semitiska grannar som man egentligen är; Abrahams barn.
Men kanske finns det ingen väg tillbaka, vart går då vägen?
Vi väntar på Obama. Är han månne mannen? I går sa han att det krävs en tredje part. Är USA den parten?
Saken kräver ett under, men sådana har skett där förr. De var inte möjliga – men nödvändiga.
I vintras låg jag på operationsbordet. En läkare skar och borrade, den andre konsulterade, men mest talade han med mig. Jag antar att han googlat på mitt namn för kvickt som tanken var samtalet inne på Mellanöstern och Hamas. Vi hade ett bra samtal medan den andra läkaren borrade och skruvade. Läkaren som konverserade mig hade skäl för sitt intresse, var väl insatt men hade åsikter som var ett stycke från mina. Vi fortsatte dagen därpå. Frågorna kring krisen i MÖ berör många.
Själv är jag Israelvän och Palestinavän. Det är viktigt, men inte lätt. Men jag ser ingen annan rimlig hållning. För konfliktens skull men också för de många relationer vi har till den, folken och landet/länderna. Att åka bil i området är som att åka runt i sin egen Bibel. Platserna väcker associationer som i ens eget hemland. Historien och teologin faller in genom bilrutan. Man är inte oberörd.
Där lever två folk, sida vid sida, sammantvinnade av historia och heliga stenar. Men som Abraham Burg brukar säga; det finns inga heliga stenar, bara människan är helig.
En amerikansk journalist sa en gång till mig då vi delade frukost på ett palestinskt hotell på Olivberget: ”Israelerna förstår inte hur förödmjukade palestinierna känner sig, och palestinierna förstår inte hur rädda israelerna är.” Jag tror att det är en viktig sanning.
Den vägen de nu går innebär att de nu stensätter våldets och hatets stigar. Det finns oförenliga intressen, den saken är klar. Men alla inser att det bara finns en gångbar väg till försoning; acceptera den andre och inrätta sig i liv tillsammans.
Palestinierna måste sluta önska att Israel försvinner. Israel måste respektera att de har nära grannar. Gränserna i april 1967 måste gälla. Bosättningar rivas eller förhandlas. Muren rivas eller flyttas. Återvändandekravet från de fördrivna i slutet av 1940-talet och vid sexdagarskriget 1967 måste mötas med kompensation. Israel kan inte vinna något med sitt krig – inte nu, inte tidigare. Israel behöver fred med Syrien och Libanon, ockuperat land måste frånträdas eller förhandlas. Arabländerna måste utveckla sitt samarbete och bli den kulturella och ekonomiska makt de kan bli; inget annat område har så mycket gemensam i religion och språk och en rik kultur att dela med sig av. Israel, Libanon, Jordanien, Egypten och kanske Syrien kan bli ett frihandelsområde som bygger välstånd till alla ländernas folk, demokratin utvecklas. Bilden av Den Andre avmystifieras och man blir de semitiska grannar som man egentligen är; Abrahams barn.
Men kanske finns det ingen väg tillbaka, vart går då vägen?
Vi väntar på Obama. Är han månne mannen? I går sa han att det krävs en tredje part. Är USA den parten?
Saken kräver ett under, men sådana har skett där förr. De var inte möjliga – men nödvändiga.
lördag 27 december 2008
Så slog de då till
i den tänkta mediaskuggan. 140 döda hittills.
Man sviktar i tron på demokratin
På ena sidan en befrielse-(eller terror-) rörelse (allt finns i betraktarens öga) -Hamas - som vann ett folkligt val, men nekades ta makten, på andra sidan ett folk som snart ska gå till val - Israel. Krafttag belönas (tror man) av väljarna.
Vi har sett det i korten länge. Inget är så säkert som att konflikten blossar upp i Mellanöstern; dels vid små framsteg i fredsprocessen, och dels i samband med valrörelse i Israel (till våren).
Gemensamt för de båda folken i Israel/Palestina är att de som är hårdförast vinner valen. Om det är palestinier reagerar världssamfundet med ett "ajabaja", om det är Israel ger i alla fall amerikanerna sitt stöd.
Människoliv räknas inte. Saken, the Holy Thing, är överordnat. Men mödrar sörjer, barn gråter. Tro inte på martyrmyten. Den är på ytan, ett sätt att mobilisera. I hjärtat gråter alla mödrar.
Terror är terror. Inget snack om saken. Ockupation är ockupation, lika tveklöst. Världssamfundet måste skruva upp tonen. EU får inte nu göra slag i saken med försvarssamarbete med Israel. Det är illa nog att vi försvarar den misslyckade amerikanska politiken i området. Nu är det nog!
Julen, fridens tid, får det att vibrera av ilska i mig. Livet är heligt. Är det så svårt att begripa. Hamas och Israels regering; besinna er!
Man sviktar i tron på demokratin
På ena sidan en befrielse-(eller terror-) rörelse (allt finns i betraktarens öga) -Hamas - som vann ett folkligt val, men nekades ta makten, på andra sidan ett folk som snart ska gå till val - Israel. Krafttag belönas (tror man) av väljarna.
Vi har sett det i korten länge. Inget är så säkert som att konflikten blossar upp i Mellanöstern; dels vid små framsteg i fredsprocessen, och dels i samband med valrörelse i Israel (till våren).
Gemensamt för de båda folken i Israel/Palestina är att de som är hårdförast vinner valen. Om det är palestinier reagerar världssamfundet med ett "ajabaja", om det är Israel ger i alla fall amerikanerna sitt stöd.
Människoliv räknas inte. Saken, the Holy Thing, är överordnat. Men mödrar sörjer, barn gråter. Tro inte på martyrmyten. Den är på ytan, ett sätt att mobilisera. I hjärtat gråter alla mödrar.
Terror är terror. Inget snack om saken. Ockupation är ockupation, lika tveklöst. Världssamfundet måste skruva upp tonen. EU får inte nu göra slag i saken med försvarssamarbete med Israel. Det är illa nog att vi försvarar den misslyckade amerikanska politiken i området. Nu är det nog!
Julen, fridens tid, får det att vibrera av ilska i mig. Livet är heligt. Är det så svårt att begripa. Hamas och Israels regering; besinna er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)